Lucifer: Hämningslösa, det var väl vad vi var mer förr i tiden. Låt mig citera några rader ur vad du sa i den första krönikan ”I Vebarp [täcknamn för en taxeringsnämnd i de östra kommundelarna] lyckades vi klämma åt en bilpendlande sjuksköterska med 30 sekunders marginal och i namnberedningen [nu avskaffad nämnd för namngivning åt gator mm] hejdades ju det fjäskiga förslaget om en Holger Crafoords gata.” Själv minns jag hur jag liknade Lennart Prytz vid en äppelkindad scoutledare. Håller vi på att bli mildsinta på vår ålders höst?

Grr: Är det inte märkligt hur lik just Lennart Prytz har förblivit genom åren? Själv har jag fortfarande svårt för Prytzen som försvarar villaägarna i Åkarp i deras krav på en tågtunnel genom byn som skulle beröva oss Lundabor dagsljuset på resan till Malmö, av något slags missriktad interkommunal solidaritet. Och vad har han gjort för att skaffa Lund en profil och ge oss en röst, skapa en liten motvikt till Reepalu? Fast när det gällde elakheter rörande Prytz har vi ändå aldrig haft en chans mot hans f.d. partivän Margareta Teleman.

L: Det vet jag inget om, men om jag hade gjort det så hade jag nog dragit mig för att upprepa dem här. Det finns trots allt gränser. Men för att återuppta tråden med denna tjugonde krönika – vår ihärdighet måste väl vara unik i skånsk periodisk press – så är det anmärkningsvärt hur våra ämnen och problemställningar varit sig lika. Det har handlat om den politiska makten i Lund, om vänsterns ställning i Skåne, Sverige och världen, om villaägare och kollektivtrafik, om Öresundsbroar och kulturpolitik. Jag skrev då, med ironi tror jag, att det fanns ett säkert sätt att bryta Skånes nedgång. ”Det får väl bli Bron som återger Skåne dess plats i solen.” Varpå du säger: ”Jag vill ha en ren tågförbindelse över eller under Sundet – helst över för utsiktens skulle.” Vi spelade väl bägge i demonstrationerna mot Bron vill jag minnas?

G: Ja, men i mitt fall med korsade fingrar. Jag spelade mot EU också trots att jag är marxist och därmed integrationsvän. Vi ställer väl upp mot bron över Fehmarn bält också, den som en tysk regionpolitiker talar så vackert om i dagens Sydsvenskan. Vi tillhör ju kategorin trogna partigängare även om det inte är allas bild av oss. Vi kan ju trösta oss med att vi har en fri dimension, däri att vår musik är mångtydig och kan användas till allt möjligt, för att nu alludera på rubriken. På konserten igår spelade Röda Kapellet ”Ko över Sarek” för att illustrera eller kontrapunktera nånting i Malmö. En annan låt var Eislers om pengarnas livgivande verkan, där Brecht i texten hänfört utbrister: ”Skorstenen ryker!”, det vill säga att krisen är över. Detta trots att de rykande fabriksskorstenarna är sinnebilden för den miljöförstöring som vi också har agerat och spelat mot.

L: Dialektiken är vårt livselixir, utan den stod vi väl oss slätt i livets motsägelsefulla situationer. Men åter till den första krönikan. Där sa du: ”En partiorganisation som lever på medelålders mellanskiktare lever alltid farligt.” Så sant som det är sagt, och visst har det väl varit ett antal vänsterpartister av den kategorin som övergivit fanorna. Min naiva iakttagelse har varit att många av dem var på sin tid ganska ortodoxa i sin politiska syn och alls inga mjukisar. Om vi går till Lund och ser vilka det är som tycks vara på väg att köra organisationen i diket är det väl rätt många gamla ungvänstrare som mest har stan som en studie- och genomgångsort. I det långa loppet är vi ju alla döda, som bekant, men vem kommer att ha makten i vänsterpartiet i det halvlånga?

G: Läkarvetenskapen går framåt med stormsteg och det är inte omöjligt att Keynes gamla profetia så småningom visar sej vara falsk. Tillämpat på vänsterpartiet kan det betyda att en äldre generation återkommer till ledningen. CH var i alla fall populär hos allmänheten vilket man inte kan säga om Ohly och hans närmaste företrädare. Men alltfler, både medlemmar och andra, tycks tappa intresset för hur det går för vänsterpartiet, ett utslag av den allmänt tilltagande likgiltigheten inför politiken. Det är i stället religionen som är på frammarsch och där har vi mycket att ta igen. Vi har nöjt oss med några lama elakheter mot biskopen. (Hur kan förresten en kristen ledare heta nånting på Oden?) Just nu sörjer jag över att Lars Hillersberg är död, apropå fatwahotet mot Jyllands-Posten efter deras teckningar av Muhammed. Eller tror du att vi kan be VB:s egen Goja göra något extra läskigt till nästa års Ramadannummer?

L: Jyllands-Postens oerhört medvetna provokationer mot islam är väl bara ett utslag av den allmänna nedtur den danska politiska offentligheten med Dansk Folkeparti i spetsen är på väg i. Ska vi göra något är det väl Jesuskarikatyrer, men det är redan gjort med Monty Python-gängets Life of Brian. Men när det gäller religionen har jag nog tappat stinget: jag tycker KG Hammar är klok och sympatisk och finner många präster professionella i sin förmåga att handskas med sorg och död. Fast på en punkt ger jag mig inte: Allhelgonakyrkan borde omedelbart rivas, renoveringsmiljonerna till trots.

G: Så här i Nobeltider är jag ute efter just Muhammed. Såg du Tariq Alis konstaterande: den muslimska kulturkretsen har på över hundra år frambragt en enda Nobelpristagare – och han tillhörde en kättersk sekt som inte accepteras av mullorna. Som marxister och upplysningsmän bör vi särskilt bekämpa en religion som är så uppenbart efterbliven och framstegshämmande.

L: Du har för kort och skevt tidsperspektiv. Islam for väldigt illa under en lång period, inte minst under kolonialism och imperialism. Och för att gå tillbaka så var det araberna som var ledande inom matematiken en gång i tiden. Och kom inte och snacka om Nobelpris – Lunds universitet har aldrig frambringat en Nobelpristagare till skillnad från Uppsala, Stockholm och Göteborg. Det är möjligt att Lunds universitet borde läggas ner, men i så falla av andra skäl.

G: Men Manne Siegbahn hade i alla fall en bror som var trafikchef på järnvägen i Lund.

L: Jag tror att Manne S. faktiskt var professor i Lund innan han flyttade norrpå. Och Arvid Carlsson var väl medicin-kemist i Lund innan han for till Göteborg. Men det finns kanske andra och intressantare problem. Håller USA under Bush på att radikalisera världen? Jag träffade flera på festen i går som trots mångårig insikt om världspolitiken var tagna av Harold Pinters Nobelföreläsning. Och jag som jobbar på en teknikintensiv institution där nästan allt ljus kommer från USA är häpen över den politiska skepsis mot USA som nu är utbredd. Är detta ett tillfälligt fenomen som blåser bort när Hillary Clinton blir president?

G: Ja, därför att den djupare insikten om USA:s roll i historien saknas hos de flesta, och under postmodernismen är det ytan som gäller. Och glöm inte att skepsisen mot USA var ännu mer utbredd under Vietnamkriget. Det nya är möjligen reaktionerna mot den maktens arrogans som USA visar i klimatfrågan, och där kan det väl verbalt bli en skillnad med Hillary. När det gäller klimat och resurser har medvetenheten ökat med en fart som överraskat mej. Närmast får vi se vad Göran Perssons nya kommission kan betyda. Ett ganska omedelbart utslag kan bli ett ljusare och vackrare skånskt landskap. Strindberg skrev ju om hur det landskapet förfulades av de mörkblågröna sockerbetorna. Nu minskar den odlingen tack vare EU:s progressiva insatser och i stället får vi raps och kanske rentav solrosor som ska producera drivmedel när bensinen blir för dyr.

L: För all del, det är väl bra att betbönderna hålls lite kortare. Sockerbetsodling har i alla tider varit särskilt lönsam, men efter EU-inträdet blev det rena guldgruvan. Nu kanske vi går tillbaka till det tidigare läget. Men allt är bara maskiner nu för tiden, vi är inte många kvar som kan hantera den skånska macheten, betkniven. Hur går det för Skåne tycker du? Nu har vi i alla fall en man i regeringen med Morgan Johansson, en riktig Per Albin.

G: Jag tror inte att svenska folket orkar med en Per Albin-typ till efter Göran Persson, ännu en med vedhuggarefternamn. utan vill ha något mer åt Erlander till, intellektuellt rörligare. Leif Pagrotsky har ju också ett förflutet i Skåne.

L: Det är aldrig fel med folk som läser mer än en bok om året. Vad gäller Erlander har jag nu läst hans dagböcker fram till 1955 och min ursprungliga beundran vacklar. Det blir lite väl mycket om hans förkylningar. 1900-talet store socialdemokratiske politiker och statsman var Ernst Wigforss, han hade allt.

G: Han hade i alla fall det mesta, men trots hans rykte under finansministeråren som konfiskerare av enskild egendom var han ju rätt försiktig med offentliga åtaganden, stod långt från den starka stat som vänsterpartister och radikala socialdemokrater idag propagerar. Hade det med hans småborgerliga bakgrund att göra?

L: Wigforss och Undén var ju hatade av halva nationen som var därtill uppmanad av media. Just nu hatas väl mest Persson och Freivalds som tydligen tillsammans orsakade en tsunami i Sydostasien, som jag har förstått det. Men visst, Freivalds kan vi vara utan, av flera skäl. Men på Wigforss tid hade arbetarrörelsen i alla fall media som nådde ut till de viktigare opinionsförmedlarna. Allt det har nu sålts ut, nu är det Sydsvenskan och dess kollegor som gäller och de kommer aldrig att ha något positivt att säga om vänstern inom och utom socialdemokratin. På tal om det: jag hörde Ekots lördagsintervju med den norska finansministern Kristin Halvorsen (sv). Tror du Johan Lönnroth hade blivit en bra finansminister?

G: Nej. Man blir ju inte automatiskt en bra finansminister för att man kan nationalekonomi. Det handlar om personliga egenskaper också och jag tror att Johan är för naiv och snäll. Men det finns naturligtvis ingen annan vänsterpartist som kan bli aktuell för en tung regeringspost, även om valutgången skulle göra det ofrånkomligt att plocka med oss. Lars Bäckström är förstås den man tänker på, men han har visat alltför stort engagemang för bilindustrin i Uddevalla med västsvensk omnejd för att jag skulle vilja ge honom någon reell makt. Ingrid Burman på en nyinrättad post som vice socialförsäkringsminister är väl lagom ofarligt.

L: Du har gått på machomyten om de hårda pojkarna med de hårda nyporna på finansen, tror jag. En finansminister med goda insikter i makroekonomi och erfarenheter av trettio år med vänsterrörelsen är väl så bra om en fotbollsentusiast och SSU-apparatchik som Bosse Ringholm. Det är inget fel att kunna sticka mössor. Men låt mig återvända till den skånska verkligheten. Jag tillbringade förmiddagen i Skivarp där min morbror en gång jobbade på sockerbruket. Nu är ortens största företag en charkuterifirma där man producerar s.k. pizzaskinka genom att finskrapa grishuvuden. Den skånska livmedelsindustrin är en stöttepelare. År 1900 fanns det 200 mejerier i Skåne – andels-, gårds-, privata, nu finns det 4. Då var smör den tredje största exportprodukten efter trävaror och järn. Nu försörjer vi Europa med havreflarn, inte illa det heller.

G: Jag noterade själv häromåret att lilla Skivarp hade tre pizzerior, och nu förstår jag bättre, man har nära tillgång till en av basvarorna. När nu bensinen och dieseln blir dyrare blir det förstås mer av lokal produktion. Troligast är väl att återgången börjar med några nischade mejerier med specialinriktning på lattebranschen, ungefär som det har uppstått några minibryggerier och att man ska tillverka visky på Ven. Industrins omvandlingar tar sina underliga vägar och den har inte alltid en skorsten som ryker.

L: Jo, och det är förstås det som har gjort Lund till Skånes inte bara viktigaste utan också största industristad. Värmeväxlare kommer det bara behövas mer och mer av så Alfa Lavals verksamhet är tryggad, Tetra går bra som alltid och till det har sedan vi snackade i vår första krönika kommit Ericsson, Axis m.fl. Det är helt enkelt så att det är praktiskt för industrier att etablera sig där de har tillgång till nyutbildad kvalificerad arbetskraft och då är alltså AstraZeneca, Ericsson m.fl en följd av det. De har lätt kunnat få förhållandevis billiga ingenjörer och forskare. Men det här betyder naturligtvis också en omvandling av Lund. Den gamla lärdoms- och köpmannastaden håller på att bli allt mer lik en mellansvensk industristad, på gott och ont. Fler småhusmattor, fler parkeringshus och fler moderatröster.

G: På 1970-talet producerade vpk-Lund en arbetsplatstidning som hette Verkstadsgolvet och delades ut utanför porten till Alfa-Laval, Nordarmatur och andra industrier. Det låter som vi borde göra en för Ericsson med flera proletära arbetsplatser, men vad i all världen ska den heta?

L: Det är väl inget fel på namnet Verkstadgolvet, i värsta fall kan vi uppdatera det till The Workshop. Förr i tiden fanns det på ett företag en eller ett par civilingenjörer, alltså överingenjören och hans blivande efterträdare. Nu kryllar det av dem och visst är de proletariserade. Åtminstone i princip – det var väl KFML-arna som först hävdade att Saco-medlemmarna var proletariserade i samband med Saco-strejken på 60-talet. Det svåra blir väl att hitta tidpunkt att dela ut tidningen, det är flextid som gäller. Om vi har utdrag ur Castells som följetong skulle det kanske locka?

G: Kanske kan vi i stället lägga ut den i spårvagnarna som ska gå på Lundalänken förbi Brunnshög och som de nya proletärerna tvingas åka när de inte längre har råd med bensin. I den mån de inte kör på biogas: jag har en god vän som via Kuvösen har utvecklat en firma i branschen. Den är framgångsrik men han har problem med både produktions- och tappställena. Senast är det nån granne utanför Västervik som protesterar och förut var det Dalby. Jag tycker att bor man på landet får man acceptera att det luktar fekalier, antingen det är gödsel eller biogas. Naturalia non sunt turpia som vi sa på den tiden som akademiker var bildade. Det är de ju inte nu, se Sydsvenskans aktuella reportage.

L: Vi var rätt många förr också som inte kunde latin. När jag tog studenten var det ungefär 10 procent av en årsklass som gick ut gymnasiet. Nu är det gissningsvis 70 procent. Så kom inte och snacka om bristande kunskaper. Vad gäller lukter finns det ju ett annat gammalt uttryck, jag förmodar också lånat från latinet: Pengar luktar inte. Det kanske skulle kunna vara ett motto för han den där fixaren i Malmö som ägnar sig åt ishockeyarenor.

G: Nu har du drabbats av det Malmökomplex som Goja illustrerar så väl i dagens nummer, och då är det hög tid att sluta.