När detta läses kommer sannolikt Nederländerna att ha gjort detsamma. EU-kommissionen uppmanar övriga länder att fortsätta ratificeringsprocessen ändå. En hes och blek Persson försäkrar att han ska göra det.
   Eftersom konstitutionsförslaget kräver enhällighet kan jag inte se annat än att det är dött. Det betyder att de gamla fördragen från Maastricht, Nice osv gäller som tidigare.
   Jürgen Habermas menar att vi därmed gått djupare in i en USA-ledd nyliberal politisk regim. Vi har förlorat möjligheten att ”ut mana den hegemoniska liberalism som  är villig att genomdriva fria val och en fri marknad på egen hand och, om så skulle behövas, med militärmakt”. Bush gläder sig. Vi har missat en chans att stärka den europeiska sociala modellen.

Inga polska rörmokare
Alla som röstade nej är inte EU-motståndare. Den franske vänsterdebattören Yves Salesse hävdar i sin bok ”Manifeste pour une autre Europe” att konstitutionsförslaget ger för mycket makt till de nationella regeringarna och för lite överstatlighet. Nationalstaten kan inte stå emot det globaliserade kapitalet. Den kan inte garantera de sociala rättigheterna. Eftersom konstitutionsförslaget stryker nationalstaterna medhårs måste det förkastas.
   Men många fransmän röstade nej av helt andra skäl. För dem gällde det att hålla polska rörmokare utanför Frankrike och turkiska muslimer utanför EU. Främlingsfientlighet och rasism således.

Nationalstater som bönder på schackbräde
Maria Wetterstrand och Lars Ohly talar om folkviljan som om den vore enhetlig och helig. Den är varken det ena eller det andra. Historien rymmer många exempel på motsägelsefull och människofientlig folkvilja. ”Folk” är ett farligt och av maktsträvare missbrukat ord.
   Folkviljan i vår tid är en produkt av nationalstaten. Själva nationalstaten tvingades en gång med våld på  människorna. Småland ödelades för ett sekel efter det att Nils Dackes uppror kuvats. Skåne tvingades in i Sverige,

vilket slaget vid Lund bär vittne om. efter några generationer blev alla svenskar. Välfärdsstaten är efter andra världskriget den viktigaste bäraren av folkvilja och nationalism. Den har en inneboende tendens att utesluta utlänningar och minoriteter. Välfärd åt svenskarna ty de hava betalat den svenska välfärdsstaten, så är parollen. Bort med utländska parasiter och inhemska mindervärdiga! Detta är inte bara ett svenskt fenomen utan i lika hög grad ett franskt, tyskt eller  holländskt. För många motiverar det hatet mot EU.
   Men i den globaliserade världen förmår inte nationalstaten längre garantera välfärden. Och för supermakten är de små inåtvända nationalstaterna inget annat än bönder att flytta runt på schackbrädet.

Nya förutsättningar inför valet
EU är något helt annat. Den europeiska unionen byggs ut genom att länderna frivilligt ansluter sig och ger upp delar av det nationella självbestämmandet för att gagna det gemensamma.
   Den processen kommer nu sannolikt att hejdas för en tid. Men EU är inte dött även om den föreslagna konstitutionen är det. Utvidgningen kommer visserligen att bromsas. Samhörigheten mellan progressiva turkar och fördomsfria européer kommer att försvagas.
   Samtidigt fortsätter arbetet med att skapa regionala, överstatliga unioner i världen för att motstå den amerikanska supermakten och dess nyliberala globalisering. Det finns objektiva skäl till det. Och i det arbetet kommer även i fortsättningen EU att spela en viktig roll.
   Många  inskränker sitt geografiska perspektiv till den lilla nationalstaten Sverige och sitt tidsmässiga till de få månaderna fram till valet.
   Då kan man konstatera att de partier och grupperingar som hängt upp förhoppningarna om valframgång på en enkel nejkampanj nu förlorat en viktig valfråga, i somliga fall den enda. Förutsättningarna inför valet 2006 är förändrade.

Gunnar Stensson