Det är något helt speciellt över Kuba. Salsans och den heta musikens hemland, Latinamerikas stabilaste regim, aldrig insnärjd i IMF/Världsbankens garn, envis uppstickare mot USA-imperialismen – och diktatur.
   I mars besökte vi Kuba för första gången. Under 70-talet, när ’socialism i tredje världen’ var ett viktigt tema bland utvecklingsforskare, studerade och analyserade jag den kubanska samhällsutvecklingen, men hade aldrig förr besökt landet. Nu gällde det att försöka se klart – den egna positiva grundinställningen, den hårt polariserade debatten både i Sverige och utomlands, solidaritetsrörelsens sannolika förskönande av Kubas vardag, underlättade inte precis den saken.
   Det sägs att USAs förhållande till diktaturer baseras på en enkel analys: den rent egoistiske diktatorn kan man alltid samarbeta med, den ideologiskt baserade diktaturen är en fiende. Ideologin lever utan tvekan i den kubanska politiken, med verkligt beundransvärda uttryck som det massiva stödet till Angolas kamp mot apartheids militärapparat 1975–89, eller det stora stödet till centralamerikanska länder som drabbats av Mitch och andra cykloner.

Skola förhindrar tillfälle till synd
Vi reste runt i Pinar del Rio-provinsen, besökte skolor och andra institutioner och utbytte frågor med vetgiriga skolbarn i uniform. Förr gick de i två skift, numera är de kvar i skolan hela dagen. Förklaringen ligger i Sovjets sammanbrott som ledde till tvärstopp i sockerexporten – ekonomin gick i botten. Regimen fann sig tvungen att öppna landet för massturismens blandade välsignelser. Snart upptäckte man att ungdomar lockades att pröva droger eller sälja sex för dollar. Svaret blev att hålla dem kvar i skolan och borta från gatorna.
   Nu har Fidel Castro förklarat att Kuba ska bli världens kulturellt mest högtstående nation. Även det mest oansenliga klassrum vi besökte hade inte bara Che Guevara och José Martí på väggen, där fanns också TV, video och dator. ’Kulturinstruktörer’ ska finnas i varje skola – utbildningen av sådana är i full gång.
   Men lätt är det inte att få fram tillräckligt med lärare. Turismen är som en jättelik magnet, folk dras till den för att få dricks i dollar eller lura av turisterna litet pengar. Att köra taxi är mer attraktivt än att utöva sitt yrke, även för högutbildade. En guide vi pratade med berättade att hon jobbat som lärare i tio år utan att familjen kunnat köpa en tvättmaskin. Det behövdes bara två vändor med turistgrupper så var tvättmaskinen deras.
   I år hoppas man på 2,3 miljoner turister, siffrorna är på väg uppåt igen efter smällen den 11 september 2001. Då erbjöd för övrigt Castro USA sitt stöd i kampen mot terrorismen. Det togs inte emot – Kuba är i stället på USAs terrorlista, och en av Powells sista åtgärder som utrikesminister var att utforma en ny invasionsplan

för Kuba. Pierre Schori och andra diplomater bad dem ta det litet lugnt, men EU verkar inte ha reagerat.

Härlig provokation
Kan det ha varit en slump att vi mötte Don Quixote på flera håll i Havana? I underbart skulpterad form, bland annat som naken skäggig ryttare nära glasskaféet Coppelia där Diego och David möttes i filmen Jordgubbar och choklad. USA har inte längre någon ambassad i Havanna, däremot ett mycket stort ”intressekontor” alldeles vid stadens paradgata mot havet. Nu har de stora politiska manifestationerna flyttas från Revolutionsplatsen till granntomten, och den amerikanska personalen kan säkert utan kikare läsa den saftiga USA-kritik som fyller stora affischer intill byggnaden

Man blir alldeles varm om hjärtat.
Frågan är om inte USA är den bästa stöttaren av Castros Kuba. Dess (olagliga) blockad skapade 60-talets starka band med Sovjet. I början av 90-talet verkade därmed saken klar – regimen måste falla lika oemotståndligt som ekonomin. För säkerhets skull förstärktes blockaden. Det hjälpte inte – Don Quixote uthärdade. Statsledningen fann att folk tog saker i egna händer, till exempel började stadsborna odla för att få litet mat. Den insåg att pragmatism måste gälla, och uppmuntrade dem. Cyklar importerades för att ersätta stillastående bilar. Att ta upp liftare blev obligatoriskt. Häst- och ox-dragna fordon togs i bruk. Statsjordbruken delades upp i mindre enheter, skötta av kooperativ m m. En liten – men dock! – privat sektor tilläts växa fram. Ledningen hade inte stelnat som de östeuropeiska byråkratierna, utan kunde anta utmaningen.

Birgittor i Havanna
Säkert har det politiska klimatet mildrats under senare år. Religiösa organisationer har lättare att arbeta, och har fått ett tack för sina insatser bland fattiga. Den nyligen bortgångne påven besökte Kuba 1999 (vad nu USA kan ha tyckt om den saken). När de tog farväl sade Castro: ”Jag tycker vi har givit världen ett gott exempel – du genom att besöka vad som beskrivits som kommunismens sista fäste, och vi genom att ta emot den religiösa ledare som anses ha gjort slut på socialismen i Europa”. Vad påven svarade är inte bekant, men idag lever Birgittaorden i Havanna och får bära runt sin lidande Jesus på långfredagen.
   Kina är nu Kubas viktigaste handelspartner. Venezuela och Brasilien är både politiskt och ekonomiskt viktiga grannländer. USA-hotet hänger som ett mörkt moln över landet, som hotar med att en invasion kommer att kosta dem fler liv än Vietnamkriget gjorde. Don Quixote kämpar vidare.
Bertil Egerö