| |
|
Vem bestämmer vad vi ska oroa oss för?
Just nu diskuteras ett yttre godsspår. Bland annat för
att minska riskerna om något händer med farliga transporter
på järnväg. Sådana farhågor ska naturligtvis
tas på allvar. Det är aldrig bra att gå omkring
och vara rädd. Och skulle det hända något så
kan det ju bli mycket allvarligt. Men vid stora investeringar bör
man väl väga in vad man får i riskminskning för
de investeringar som görs jämfört med alternativa
satsningar?
Första gången jag hörde talas
om farhågorna för järnvägsolyckor i centrala
Lund var det från en avlägsen kollega. Han har en tomt
nära järnvägen och vill bygga på den. Han fick
inte byggnadstillstånd eftersom det skulle finnas beredskap
för ytterligare spår. Han lanserade då risken för
att det skulle kunna hända något med farligt gods. Jag
tror inte han själv var särskilt orolig. Han var mest
angelägen om att få bygga. Och så ville han väl
ha så lite tågtrafik som möjligt vid sin tomtgräns.
Jag hoppas och tror att det inte var hans farhågor som nu
har nått våra kommunpolitker utan att farhågorna
också har kommit från annat håll. (Jag är
inte helt säker på att jag fått alla detaljer rätt
för mig när det gäller kollegan. Delar av det kan
vara ren hörsägen.)
Många faror finns det
Men, man skulle också kunna oroa människor med följande:
1 Tänk om en fulltankad jumbojet skulle störta
rakt ner i något av våra bostadsområden eller
mot sjukhusets centralblock?
2. Tänk om en tankbil med bensin skulle få
fel på bromsarna och braka rakt in i ett dagis eller skola
samtidigt som lasten rinner ut och antänds?
3. Tänk om någon terrrorist (eller
sjukligt förvirrad borgerlig sympatisör som hatar kommunens
politiska majoritet för att skatten har höjts) skulle
få för sig att hälla några ampuller högpotent
gift i stadens dricksvattenreservoar?
4. Tänk om avloppsvatten och dricksvatten
skulle blandas på grund av dåligt underhåll av
ledningssystemen? (Det här har redan hänt, men i liten
skala – i Revinge, tror jag.)
5. Tänk om någon berusad förare,
till någon av de otaliga transporterna av farligt gods som
går på landsväg, skulle tappa kontrollen på
motorvägen eller på ringvägarna vid något
bostadsområde?
6. Tänk om en bensinmack nära ett bostadsområde
skulle börja brinna?
7. Tänk om en häftig brand skulle bryta
ut på Amcor Flexibles (tidigare Å&R) vid svaga sydliga
vindar, så att rökgaserna så gott som outspädda
skulle täcka Klostergården och stora delar av stan?
8. Tänk om fågelinfluensan skulle nå
Thailand och att sjuka kycklingar därifrån skulle nå
frys- Järnväg, risker och godsspår diskarna och
restaurangerna i vår stad (jag tror de flesta kycklingar som
säljs här är just thailändska)?
9. Tänk om man tillät tusentals fordon
med förbränningsmotorer få röra sig nästan
fritt i våra städer och bostadområden så
att människor dödades, invalidiserades, skadades eller
blev sjuka av olyckor och de lutföroreningar som de alstrade?
(Men det har visst redan hänt?)
Min lokalkännedom och fantasi räcker
troligen inte till för att förutse den katastrof som kommer
att hända – om den händer. Jag skulle i alla fall
inte kunna garantera att sannolikheten = 0 för att något
av 1– 8 händer, liksom för att det kan hända
en allvarlig järnvägsolycka. För punkt 9 är
sannolikheten idag 100%.
Gör en rejäl riskanalys!
En seriös kommunmajoritet borde se till att det görs en
mer systematisk genomgång av risker för människorna
i kommunen och sedan på ett ansvarsfullt sätt göra
prioriteringar. Jag tog upp det här några gånger
i
|
|
|
|
Miljönämnden: om behovet av en rejäl
övergripannde riskanalys för människors liv och hälsa.
Miljöchefen hänvisade till att Brandmyndigheten gjorde
sådana analyser. Men jag tror att en total analys av risker
måste vara mer kvalificerad och ligga på en högre
nivå i kommunen och gälla de flesta av kommunens verksamheter.
Miljö, bygg, trafik, skola, fritids etc. Skulle inte någon
kommunpolitker kunna ta initiativ till detta utöver att vi
är tvungna att följa de dagordningar kring risker som
lanseras av olika slags särintressen? (Utan att värdera
eller ta ställning i frågan om ESS-anäggningen men
initierades inte också den riskdebatten av någon med
markintressen i området?). Jag tycker det inte känns
bra att vi blir offer för riskdiskussioner om de har introducerats
av markägare nära järnvägen av andra anledningar
än oro.
Det senaste som kommit upp är att tågtrafiken
alstrar partiklar till luften. Vi hade länge ett ärende
i Miljönämnden där en bilägare ville att kommunen
skulle ersätta honom för att lacken på hans bil
hade blivit ful av partiklar från järnvägen. Bilen
hade stått parkerad nära spåren. I och med den
rödgröna majoritetens intåg förpassade vi detta
ärende bort från dagordningen till där det hörde
hemma, dvs till en process mellan bilägare och Banverket.Det
är möjligt att de partiklar som bildas från järnvägen
kan vara ett problem. Men jag tror att detta är ett utpräglat
stickspår när det gäller den aktuella diskussionen.
Befolkningens exponering, för ohälsosamma partiklar i
utomhusluften, utgörs nästan totalt av sådant som
kommer från vägrafik och annan förbränning.
En katastrof varje år
Tänk nu om något av 1– 8 inträffade i Skåne
och att 74 människor (barn och vuxna) dödades, att 470
människor skadades allvarligt (så allvarligt att de aldrig
kunde leva ett normalt liv) och att 3695 skadades lindrigt. Kan
ni tänka er sorgen hos 74 drabbade familjer och ytterligare
anhörigas oro och ångest för de 470? De här
siffrorna är exakt de som gäller i Skåne för
vägtrafikens offer år 2004. Om detta hade hänt vid
samma tidpunkt på en och samma plats. Då hade Kungen
kommitt till Malmö med en lagom sorgsen atttityd och med uppknäppt
skjorta; Sivlia i vit klänning. Och de hade tackat alla skåningar
som ställt upp för de drabbade och de hade bidragit med
pengar till offren från den privata kungliga förmögenheten.
Någon ansvarig minister hade blivit anklagad för att
hon gått på en teaterföreställning. Och vi
hade alla haft en tyst minut på arbetsplatser och skolor.
Om det hade gällt en järnvägsolycka
eller en flodvågsolycka, så hade det ansetts som en
katastrof. Nu var det vanliga vägtrafikoffer. En del av dessa
trafikoffer kunde ha undvikits om det hade satsats ännu mer
på järnvägsutbyggnad (där nollvisionen i princip
har uppnåtts), vajerräcken och ökad kontroll av
förarnykterheten. (Exempel 2 ovan, med tankbilen med fel på
bromsarna, är inte helt taget ur luften. Det har hänt
i Tyskland. Det var inte ett dagis. Det var en glassbar .Och offren
var huvudsakligen unga människor.)
Vem bestämmer vad vi ska oroa oss för?
Med all respekt för att vi måste ta hänsyn till
sådant som folk upplever som faror, men skulle inte vänstern
en enda gång kunna försöka påverka diskussionsagendan
när det gäller risker för hela befolkningen. Måste
vi gå järnvägsnära markägares ärenden?
Mats Bohgard
PS Mitt debattinlägg är inte avsett att vara
vare sig emot eller för ett yttre godsspår. Om ett yttre
godsspår skulle göra det politiskt möjligt att föra
över alla farliga transporter till järnväg vore det
kanske bra. Om fyra spår genom Lund skulle öka tågtrafiken
på biltrafikens bekostnad och om markutnyttjandet skulle kompenseras
av att mark för vägtrafik skulle frigöras för
andra ändamål – ja då skulle i alla fall inte
jag sörja över
|
|
|
