| |
|
Den ena berättelsen handlar om en liten flicka ur en ganska välbeställd
köpmannafamilj i Lund. Familjen bor i ett tämligen nybyggt
hus i norra delen av Lund – nämligen Fredsgatan – på
fjärde våningen utan hiss. Tiden är under första
världskriget, syskonskaran växande. I ett hem från den
tiden fanns förstås ingen radio, ingen TV, inte heller tvättmaskin,
kylskåp, frys, elspis, brödrost, blixtlås och man hade
ännu inte hört talas om dagis, barnbidrag, moderskapspenning,
fri skolmat. Penicillin, sulfa och röntgen var inte i bruk. Men,
påpekar berättaren, vi hade nymodigheten telefon.
I en bättre familj på den tiden fanns förstås
råd med barnflickor och tjänstefolk som utförde det
tunga hemarbetet och barnen, även flickorna, fick gå i en
bra skola.
Bostaden låg nära Clemenstorget och där
var det marknad en gång i månaden – italienska ballongförsäljare,
karamellgummor, positivhalare – och framför allt hästmarknad
och fulla gubbar, som vinglade ut ur den närbelägna ölhallen.
På somrarna åkte familjen på sommarnöje
i Skanör och något senare hyrde man en villa i Bjårred.
Men när den unga modern i familjen drabbas av en inoperabel hjärntumör,
så är slutet oundvikligt. Beskrivningen av hur den då
10-åriga moderlösa flickan stängde in sin smärta
och försökte ”vara duktig” är rörande.
För sorgearbetet blev skolarbetet viktigt och skolans lånebibliotek
en tillflyktsort.
Den andra berättelsen handlar om ”en vanlig
enkel fattig lundapåg”, född 1914. Han startar sina
hågkomster med två minnen som vittnar om hungern som drabbade
fattigt folk under första världskriget.
I det första har familjen lyckats komma över
en potatislott och satt potatis. Men sättpotatisen blir stulen
av någon som är ännu hungrigare.
I det andra minnet är berättarens mor,
farmor, syster och han själv ute på vetefälten utanför
staden för att
|
|
|
|
plocka ax som blivit kvar efter skörden,
men blir bortdrivna av en ryttare utsänd av godsägaren.
Den fattiga uppväxten i S:t Månsgatan
skildras levande och konkret – sammanhållningen i familjen
och på gården, hur man höll efter varandras ungar,
det hårda arbete. Men spanska sjukan drabbar hårt –
berättarens far dog och hans mor överlevde, men hämtade
sig aldrig. Barnen fick nu lita till fattigvård och välgörenhet
för att klara sig
Men pojken är en överlevare. Han kommer
med i NTO och i en musikcirkel. Tack vare en engagerad körledare
får han lyssna på konserter med Pablo Casals, höra
Marion Andersson och Donkosackerna och vara med om Jussi Björlings
debutkonsert i Ystad.
Efter 7-årig folkskola börjar han arbeta,
bl.a. i armaturfabriken, han mönstrar och gör vapenfri
tjänst och han upptäcker litteraturen och arbetarförfattarna
tack vare en flicka som han möter.
Två liv i Lund från ungefär samma
tid. De två berättelserna är nerskrivna av Ingrid
Flock ”Liten i Lund” resp. Evert Nilsson ”Från
min barndoms Lund”. Bådas berättelser är otryckta
och i första hand avsedda för barn och barnbarn, men finns
som manuskript i Lundasamlingen (Stadsbibliotekets lokalsamling).
Flock och Nilsson var barn i Lund ganska samtidigt
(Flock var något äldre), men deras världar möts
bara någon enstaka gång. T.ex. när Ingrid Flock
nämner morfars besök hos gamla och sjuka och Evert Nilsson
berättar om diakonissans besök i det fattiga hemmet och
om sällskapet Jultomtarna, som klädde upp fattiga barn
en gång om året.
Varken Ingrid Flock eller Evert Nilsson har skrivande
som yrke. Men båda levandegör med många detaljer
familjen, staden, gatulivet, arbetsmiljöer, vilket allt beskriver
levnadsvillkoren i Lund för mindre än hundra år
sedan. Särskilt Nilssons barndomsskildring från fattiglund
och arbetarnas Lund är ovanlig och tänkvärd
i.
|
|
|
