Samtidigt som europeiska s-ledare samlades i Stockholm för att slå vakt om social- och miljödimensionen i EU:s Lissabonprocess, diskuterades Europeiska unionen i Lund på ett möte som arrangerats av Vägval Vänster Skåne. Nya vprogrammets oförsonliga hållning mot EU tillhör ju det som har fått politiska aktivister att närma sej VVV.
   – Sveriges och svensk vänsters utbredda EU-skepsis bottnar delvis i vår oförmåga att se vad som pågår, inledde Gunnar Stensson. Och det är inte så konstigt: både experter och politiker missade ju sovjetsystemets sammanbrott. Men vi borde fästa större vikt än vi gör vid EU:s genomförda utvidgning till en stor del av Östeuropa och den ytterligare utvidgning som väntar där, med Turkiet och Ukraina som kandidater. Inom en överskådlig framtid kommer regionen Europa i princip att vara ekonomiskt enad.

Regionernas värld
Världens indelning i storregioner har knappast slagit igenom i den svenska vänstern. Många har uppfattat EU som en självgod mellannivå och velat ta steget direkt ut i hela världen. Men Gunnar Stensson påminde om de marxister som förespråkat regionala sammanslutningar såsom Samir Amin, Andre Gunder Frank och Immanuel Wallerstein. Vi ser också framväxten, på gott och ont, av regionala frihandels- och samarbetsorganisationer i Nord- och Sydamerika, i Sydostasien och även i Afrika. Amin ser ett värde i att regionerna i hög grad är självförsörjande vilket rentav har fått honom att försvara EU:s jordbruksstöd.
   I en tid när nationalstatens makt obönhörligen minskar är det regionen vi får lita till. EU är den instans som kan trygga den europeiska välfärden, inklusive den svenska, menade Gunnar Stensson.
   Att EU:s politiska och militära styrka växer relativt USA:s är bra, tyckte han. Det talas mycket om den ”enda supermakten”, men denna supermakt är delvis en produkt av våra föreställningar, på samma sätt som Sovjetmakten var det. Ekonomiskt lever USA på att övriga världen håller dess konsumtion uppe och produktiviteten är lägre än i Europa. Krigsmaskineriet är formidabelt men soldaternas moral dålig. Unilaterialismen är inget tecken på styrka utan på svaghet: förr fick USA med sej andra länder genom övertalning, nu tvingas det agera på egen hand.
   De europeiska länderna borde lämna Nato. Att det behövs en europeisk apparat, även militär, för krishantering visar det som hände i Jugoslavien.

Demokratiska underskottet
EU:s demokratiska underskott är förstås en stötesten. Underskottet är ofrånkomligt med nuvarande komplicerade beslutsstruktur och med medlemsstater som ogärna lämnar från sej makt. Men Europaparlamentet har stärkts, inte minst genom händelsen när kommissionären Buttiglione underkändes, och det behöver bli ännu starkare.
   Den svaga alleuropeiska offentligheten är också ett problem. Det var delvis bättre förr, menade Gunnar Stensson, när socialisterna naturligare samverkade över de europeiska nationsgränserna och när radikala svenska författare som August Strindberg, Eyvind Johnson och Ivar Lo-Johansson självklart gav sej ut i Europa. Men det finns tunga intellektuella av typ Jürgen Habermas som försöker föra en Europadebatt och engelskan är på god väg att bli ett lingua franca.
   Än konstitutionen då? Gunnar Stensson såg den som i huvudsak en kodifiering av sakernas nuvarande tillstånd. Han stödde kravet på svensk folkomröstning för att konstitutionen skulle få tillräcklig legitimitet – och var inte säker på att han själv skulle rösta ja. Det var kanske bra om det spontana enandet fick fortsätta ett slag till innan det fästes på papper.

Alltför idealiserande?
Den efterföljande diskussionen var intressant, med många deltagare som nästan alla hade en mer reserverade syn på EU än inledaren, även om ingen var direkt motståndare. Gunnar Stenssons framställning sågs som idealiserande och med för stark tonvikt på det kulturella, medan det reellt existerande EU primärt var ”en tullmur och en omfördelningsmekanism”. En såg paralleller mellan EU och Sovjet, en annan påpekade att EU handelspolitiskt drev en hårdare linje än USA mot tredje världen. De reella motsättningarna avspeglades inte på EU-nivå, och var fanns förändringens krafter?
   – S-sammankomsten i Stockholm tillhör faktiskt de förändringskrafterna, svarade Gunnar Stensson. Naturligtvis behöver partierna bli europeiska i sitt perspektiv – för vänsterns del har vi den eurokommunistiska episoden att se tillbaka på. Och även på Europanivå finns det en viktig utomparlamentarisk dimension, exemplifierad av demonstrationerna vid Bushs besök i Bryssel.
   – Det mesta är dåligt med EU, tyckte Henrik Smith. Men häromdan var det sexton grader varmt på Grönland och allt smältvattnet hotar att vända Golfströmmen. EU spelar trots allt en positiv roll i klimatfrågan, och det är skäl nog att stödja organisationen.
Gr