• Hem
• Senaste numret
• Arkiv
• Lämna material
• Kontakt
• Galleri Goja
• Manne i VB

Det lackar …

Att skriva något med anledning av en helg eller annat årligt återkommande event är inte så lätt. Både själva händelsen och texterna tenderar att bli ganska lika mellan åren.

Att önska en god och trevlig Luciamorgon med en lussebulle är traditionellt med besked, men letandet efter en luciabild på nätet ledde mig rakt in i en mäktig nättrend.

Att bullen som i alla fall red alltid kallar lussekatt skall se ut som en katt är väl OK men sen går nätbläddrandet över styr.

Så här långt kommen inser jag att även Luciafirandet har dragits med i den hetaste nättrenden just nu, kattbilderna.
   De som begriper och gitter förstå sig på sånt påstår med stort allvar att s k sociala medier just nu översvämmas av kattbilder. Undersök gärna själva sanningshalten i påståendet.
   När vi nu ändå är inne på helger så kan jag bara meddela att jag redan letar tomtar till nästa veckas VB som blir det sista för året.
red

Gunnar Stensson
Pusselbitar

(S) satsar på Klostergården. ”När de (den borgerliga majoriteten) nu hävdar att träffpunkten på Klostergården återuppstår blir det i form av en halvhjärtad minivariant som inte motsvarar behovet i området... Det ska finnas träffpunkter värda namnet i samtliga kommundelar och i synnerhet i Klostergården både nu och i framtiden.” Ann-Margreth Olsson (S). andre vice ordförande i Vård- och omsorgsnämnden.
Lokaltidningen Lund 11/12

”Moderaterna borde be om ursäkt för de partikamrater som stod i riksdagen och kallade Mandela för terrorist... Netanyahu deltog inte när hela världen tog farväl av Nelson Mandela i Soweto. Israel samarbetade tätt med apartheidregimen, bland annat hjälpte man varandra att utveckla kärnvapen. I Israel är apartheidsystemet fortfarande i full schwung. I deras fängelser finns det massor med Nelson Mandelas med palestinska namn. Inga problem med det, anser Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israel.”
Åsa Linderborg, Aftonbladet 11/12
Läs mer »

Hackat och malet

”Intetsägande policydokument”
Förslaget till kommunens nya program för ekologiskt hållbar utveckling, den s k LundaEko II, har som vi tidigare berättat om i VB utsatts för hård kritik av oppositionen. Lunds Universitet har nu lämnat in sitt av rektor Per Svensson undertecknade remissyttrande över förslaget. Yttrandet kan inte betraktas som något annat än en nedsabling av de borgerligas förslag. ”Jämfört med föregångaren LundaEko I framstår därför LundaEko II som ett vagt och ganska intetsägande policydokument utan närmare styrning för att säkerställa att adekvata åtgärder vidtas” skriver universitetet bland annat. Det är ord och inga visor!

Riksrevisionen och MP/DV-motion på samma linje
Riksrevisionen har sedan 2009 i sammanlagt 11 rapporter granskat den nationella klimatpolitiken. Den sista och sammanfattande rapporten kom häromdagen. En av revisionens rekommendationer är att regeringen ska fastställa ”en ungefärlig bana för hur utsläppen långsiktigt ska minska, även efter 2020. En sådan utsläppsbana behövs också som underlag för att bedöma vilken mix av styrmedel som kan vara kostnadseffektiv på kort och lång sikt.” Det är precis en sådan bana som MP och DV i en motion har föreslagit att kommunen skulle använda sig av för att ha koll på hur kommunen ligger till i förhållande till etappmålet 2020. Tyvärr kom Riksrevisionens rapport några dagar efter att fullmäktige behandlat motionen, så oppositionen fick ingen draghjälp därifrån. Fast det hade nog inte hjälpt. Den borgerliga majoriteten hade nog röstat ner MP/DV-förslaget ändå.

Rimlig bensinprisnivå
Bensinpriset måste höjas till 42 kr litern om målet om en fossilbränslefri fordonsflotta 2030 i riket ska klaras av. Det är slutsatsen i en rapport från Konjunkturinstitutet. Fast att hoppas på att riksdagen ska besluta om nödvändig höjning av koldioxidskatten för att få upp bensinpriset till denna rimliga nivå är väl en fåfäng förhoppning.

S om skydd av parker
”Förstärk skyddet av parker och grönområden” – det föreslår socialdemokraterna i en motion till kommunfullmäktige. Gott så – då kanske S är berett att ompröva sitt ja till att bygga på det som återstår av Vipeholmsparken.

Moderaternas solkiga förflutna
Moderaternas motarbetande av stödet till kampen mot den tidigare apartheidregimen i Sydafrika har med rätta satts i blickfånget nu i dagarna. Partiet har tveklöst ett mycket solkigt förfluten, inte bara i relation till Sydafrika. Under USAs folkmordskrig i Vietnam under1960- och 1970-talen stödde moderaterna hela tiden USA och dess quislingregim i Saigon. I den moderata garderoben finns många skitiga trasor som borde ner i bykgrytan.

Mammons högtid
Nu hackas det och mals en hel del såväl i slott som i koja inför den årliga offerfesten till Mammons ära. Men se upp: vad finns i julkorven, vad döljs i köttbullar och skinka? Köp ekologiskt!
Ulf N

Charlie från Styrsö tillbaka för att sjösätta Gazas Ark

Charlie Andreasson som förra året var matros på Ship to Gazas segelskonare S/V Estelle, har nu återvänt till Gazaremsan. Där blir han kvar för att färdigställa Gazas Ark, som ska bryta den illegala blockaden inifrån.

2012 var Charlie Andreasson inblandad i det förra internationella försöket att bryta blockaden av Gazaremsan och dess 1,7 miljoner palestinska invånare. Som matros på Ship to Gazas segelskonare S/V Estelle, åkte han med hela vägen från svenska vatten fram till att det bara var 30 sjömil kvar till Gazas kust. Men där bordade maskerade, israeliska kommandosoldater Estelle på internationellt vatten i oktober, och hela besättningen fängslades i Israel. Vad som hänt med lasten av internationella hjälpsändningar är fortfarande okänt.

Då som nu var den internationella paraplyrörelsen Freedom Flotilla Coalition (FFC) med i samarbetet för att försöka bryta den illegala blockaden mot Gazaremsan, som nu är inne på sitt sjunde år. Koalitionens nya samarbetsprojekt, där Charlie Andreasson ännu en gång är inblandad, heterGazas Ark. Genom bössinsamlingar och donationer från hela världen har solidaritetsföreningarna i FFC kunna köpa loss en 24 meter lång båt från den palestinska fiskeflottan i Gazas hamn.
Läs mer »

Verkligheten överträffar drömmen

Nittiotalets början var en tid av hopp. Den stora glädjen var när Mandela blev frisläppt. Hans försoningsbudskap kändes som en gåva till mänskligheten. Många visste inte och det är lätt att glömma hur nära Sydafrika var en blodig konflikt. Extremister sköt omkring sig på tåg, och formerade i hemlighet väpnade styrkor. Jag hade äran att 1990 bli bjuden av ANC till ett seminarium i Johannesburg om kommunal demokrati. Seminariet var förklätt till en akademisk sammankomst.
   Billy Modise, som Thomas och jag bott grannar med på Ulrikedal på sextiotalet hade fått oss med i anti-apartheid arbetet, som i och för sig var måttligt aktivt under den perioden. Jag är ingen expert på kommunal demokrati, sa jag till Billy, men han menade att min kunskap om situationen i Sydafrika tillsammans med min praktik som kommunalpolitiker och forskare om afrikansk urban- och bostadspolitik i var en idealisk mix. Det var ett seminarium med många tuffa ordväxlingar. Aktivister i civics, dvs gatu-, bostads-, föräldrakommittéer och andra lokala organisationer, som i många områden i praktiken tagit över såväl förvaltning som upprätthållandet av ordning, uppfattade inte budskapet om representativ demokrati som odelat positivt. En dag skulle mötet vara internt. Då ordnades en sightseeingtur för mig och de andra fyra utländska gästerna. Jag presenterades för en guide (utan körkort) som ledde mig till en biluthyrningsfirma där bilnycklarna överlämnades till mig med uppmaningen: "Stanna inte vid rött ljus, om någon kräver att få bilen, överlämna bara nycklarna utan dröjsmål." Men inget missöde drabbade oss när vår unga guide visade oss runt i Soweto och hemma i Alexandra.
   Ett år senare representerade jag vänsterpartiet på ANCs första öppna kongress i Durban. Där fortsatte diskussionerna och nu gällde det förstås val och riktlinjer för politikens alla nivåer. Höjdpunkten för oss utländska gäster var sista dan då vi inbjöds att träffa Mandela. Vi samlades i ett ganska litet rum. Han tog oss alla i hand och sade några ord till var och en av oss. Som så många har berättat om nu hade han en personlighet som på något sätt fyllde rummet med vänlighet och allvar. I en timme svarade han på frågor. Det jag minns nu, är att han erkände att han inte förrän på kongressen helt tagit till sig vilken kraft kvinnorna var, och att han hos kvinnorna också funnit en ilska över att det fanns så mycket och så många som på olika sätt hindrade dem att ta den plats de förtjänade.
   Senare fick Sydafrika en mycket progressiv konstitution, utarbetad med brett deltagande också av kvinnor, fria val hölls och Mandela blev president.

När Thomas och jag på väg till Lusaka gick mittgången upp och ner med dessa tröjor i planet som skulle vidare till Sydafrika var repressionen så stark i Sydafrika så det var svårt att tro på frigivande, och ännu svårare att föreställa sig att Mandela skulle bli president. Ibland, under vissa perioder överträffar verkligheten drömmen.
Ann Schlyter

En vintervecka i Lund

Torsdag 5 december, klockan 15. Lomma, promenaden längs vågbrytaren. Nästan omöjligt att gå mot stormen. Vågorna slår över skyddsvallen. Vattenståndet 160 cm över det normala, men betydligt högre i vågtopparna. Badbryggan krossas, men ljudet av brädor som bryts överröstas av stormens dån. Träbryggorna i hamnen under vatten. Vägen till fyren på piren spärras av tunga vågor som rullar över kullerstenarna. Höje å har svämmat över all breddar. Vattnet pressas bakåt av storm och tunga dyningar. Trädgårdar och vägar under vatten. Husens väggar piskas av storm och skum, fräsande vatten sköljer stengrunderna. Solen sjunker. De blåsvarta molnen får röda konturer. Turning Torso vacklar.

Natten till 6 december. Klostergården. Svarta, ormliknande avenbokstammar vrider sig och stönar och deras risiga toppar tvingas bugande ner mot Virvelvindsvägens grus och asfalt. Det dånar som om väldiga godståg ideligen kör förbi. Men spåren ligger tomma. Svårt att sova.

Fredagen 6 december, klockan 13. Vid Helgeands församlingshem. Hundratals samlade vid Rubensons begravning. Stormen ökar, trasiga moln rusar över himlen. Vita plastpåsar fladdrar i träden. Häftiga skurar med torra vita hagelkorn piskar mot ansiktet. Kastanjegatan klockan 18 kommer en sista hagelskur farande, sedan avtar blåsten medan vi går mot Botulfsplatsen.

Lördagen den 7 december, klockan 10. Det har slutat snöa. Solen lyser över det nya vita., mjuka. Som genom ett trollslag fylls kullen av barn med pulkor, kälkar, tefat och till och med skidor. Barnröster, barnskratt i stället för stormbrus. Jägarevägen klockan 22. Vindstilla. Glänsande snö, tunn nymåne. Sju minusgrader.

Söndagen 8 december. Vatten droppar från fönster och tak redan i morgonmörkret. Då och då rasar ett snösjok förbi fönstren. Asfalten blänker svart. Snön grånar sjukligt. Inga barn, inga vuxna. Snart sticker visset gräs och ris upp genom snön. Allt större pölar bildas. Korpvallen blir grön igen. Hundratals råkor hackar i gräset. Snart blir det mörkt.

Måndagen den 9 december, klockan 7.45. Flackarpsbron över Höje å. Vattnet spolar inte över gångbanan, men det är nära. Gryningsljuset blänker över den vidsträckta sjön i öster. Simmande bläsänder. Vattnet viskar mot vattenverkets tegelväggar. Den enda framkomliga vägen mot dungarna av svarta träd i Sankt Lars är den som går på den höga brinken söder om ån. De nya husen på Källby ängar påminner om Venedig. Nej, med sin brittiska stil snarare om London, bortom den brusande Themsen vid högvatten.

Tisdagen, onsdagen. Dimma. Stillhet. Vattnet sjunker undan. Syrenerna har gröna knoppar och hasselbuskarna gula hängen.
Gunnar Stensson

Sven-Hugo Mattsson
Problem med för låga pensioner

På 50-talet diskuterades inte kvinnors roll i samhället över huvud taget. Knappast heller på 60-talet. På 70- och 80-talet ansågs, inom vänstern, fortfarande klasskampen viktigare än kvinnokampen, som uttrycket var då. Klasskampen skulle frigöra även kvinnor. Men här hade vi trots allt börjat bygga ut barnomsorgen som snabbt visade sig vara en succé ur alla aspekter, för barnen och för kvinnorna som hade möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden på ett helt annat sätt, för papporna. Jag kommer dock ihåg motståndet från högern. Jag kommer ihåg hur en av de som kallar sig liberal, i lunds fullmäktige, räknade på den ekonomiska nyttan av detta. En daghemsplats kostade mer än vad en kvinna betalade i skatt, här fanns inga beräkningar på den samhällsnytta barnomsorgen innebar. Men barnomsorgen byggdes ut och på 90-talet fick vi den första pappamånaden för att följas av en andra en bit in på tvåtusentalet. Men sen har jämställdheten gått i stå från samhällets sida. Jämställdheten drivs nu av kvinnor själv som tar för sig på ett sätt som den feministiska debatten gett utrymme för.

Pensionerna och problemen
Det är i den här, något schematiska bild, vi skall se varför jämställdheten knappast nått in till hur vi skall utforma pensionssystemen. När vi diskuterade och genomförde ATP fanns ingen debatt alls. Det var fortfarande så att mannen ansågs vara familjeförsörjaren och kvinnor skulle nöja sig med att ta hand om barn och hem. Redan i samband med giftemålet slutade kvinnor arbeta och blev inte sällan hemma ”hela livet”. Jag hade en moster och en faster, födda i början av 1900-talet, som just drog sig tillbaka vid giftermålet och blev kvar och servade sina män trots att äktenskapen blev barnlösa.
   Men inte ens på 90-talet fördes någon debatt om att göra det nya pensionssystemet jämställt med målet att kvinnor och män skulle få ut lika mycket i pension. Därför ser vi nu att kvinnors låga pensioner ger problem. Trots att ett pensionssystem bygger på att vi föder barn får de som tar det största ansvaret för barnen, lägst pension.
Läs mer »

Julkonsert med Röda Kapellet

På luciadagen har Röda Kapellet sin traditionella julkonsert och terminsavslutning. I år handlar det om musik ur Bertolt Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsoperan. Tolvskillingsoperan uruppfördes på Theater am Schiffbauerdamm i Berlin 31 augusti 1928 med bland andra Weills hustru Lotte Lenja i en mindre roll. Trots låga förväntningar blev det en storslagen succé. Kort efter premiären sammanställde Weill en svit av musiken kallad Kleine Dreigroschenmusik för blåsorkester. Denna Tolvskillingssvit framförs av Röda Kapellet.
   Framförandet är faktiskt ett trettioårs-jubileum. 1983 spelade orkestern denna svit på stadsteatern. Den andra halvan av föreställningen var en monolog, Kontrabasen, med Henric Holmberg (fd teatergruppen Oktober) i rollen. Henric har för övrigt ett förflutet i orkestern från sjuttiotalet som inhoppare i trumslagarsektionen. Ni som kommer ihåg programmet kanske kan memorera och jämföra. Spelar orkestern bättre idag? Det får vi hoppas.
   Den andra halvan av programmet fylls av den, framför allt inom vänstern, välkände trubaduren Jan Hammarlund. Han är en del av den progressiva musikrörelsen i Sverige. Sångare och viskompositör. Han introducerade Violeta Parra i Sverige, har sjungit Brechttexter och varit en frontfigur i gayrörelsen. Bland hans mest kända sånger finns t ex Ville och Jag vill leva i Europa.
   Konserten, som börjar 18.30, äger rum på Magle Konserthus, Magle Stora kyrkogata 4, fd Frälsningsarmen och numera tillhåll för studentsångarna. Hundra kronor kostar entrén.
Bengt Hall
Affisch »

Julkonsert med Midnattskören

Plats: Klosterkyrkan i Lund
Tider: Ons 18 dec kl 20
Tor 19 dec kl 18
Tor 19 dec kl 20
Gäster: Lund International Student`s Choir
Inträde: 120 kr, stud. 80 kr
Biljetter: Biljettbyrån i Lund, tel. 13 14 15

Singalongversion!
Plats: Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund 
Tid Fredag 20 dec kl 20. 
Inträde: 100 kr, stud. 80 kr, under 18 år gratis.
Biljetter: Biljettbyrån i Lund, tel. 13 14 15
Midnattskören i samarbete med Folkuniversitetet

En läsare tackar

Jag vill uttrycka mitt tack till redaktören för att han har medverkat till en återkomst för signaturen "J". Det var länge sen nu och det är ju aldrig helt utan risker. Men i förra numret var J alltså här igen, med karakteristisk bildning, intensitet i argumentationen och originalitet i ämnesval och åsiktsprofil. Ingen annan i svensk press skriver så och i inte alltför stora doser är det befriande att läsa. Det är möjligt att några ordvändningar inte är helt politiskt korrekta, men det tar man gärna. Tack!
Mångårig prenumerant på Väster

Sydsvenskan förtjänar en bättre ledarredaktion

Efter en veckas grubblande tog redaktionen ställning till den svenska skolans PISA-genomklappning i en artikel med titeln ”Varning för Pisapanik”. Efter att i åratal ha argumenterat för friskolor, valfrihet, konkurrens, skolpeng och riskkapitalbolag står redaktionen inför facit: den svenska skolans kvalitet har störtdykt.
   Det bekymrar inte redaktionen.  Ledarartikeln rekommenderar: ”Ingen centralisering. Inte påtagligt större resurser. Inte minskad valfrihet.” Det enda förslag till åtgärd mot skolkollapsen som får stöd är Jan Björklunds: ”Lås dörren när det ringer in”, apropå sen ankomst. Åtgärden är olaglig, men redaktionen kan kämpa för en lagändring.
   Sydsvenskans ledarredaktion är sedan länge inlåst. Utan kontakt med den verklighet som tidningen förmedlar.
Gunnar Stensson

När minnet är den enda kunskapskällan

Det vi kallar vår historia, vår identitet, bygger på en väv av relationer till föräldrar, syskon, arbetskamrater, vänner osv. Minnet stöds och fylls på av en fast miljö, hem, möbler, foton, dokument. Det vi tror vara vårt eget minne är i själva verket ett gemensamt minne, ett kollektivt minne. Om vi glömmer något kan vi alltid fråga. Om vi minns fel blir det rättat.
   Vad händer om allt detta sopas bort, om vi uteslutande hänvisas till de händelser och bilder som vårt eget minne lagrar, om vi tvingas att bygga vår uppfattning av världen och vår historia på en så ödslig grund?
   Det är temat i Richard Fords bok ”Canada”. En femtonårig pojke förlorar plötsligt, på ett helt oförutsebart sätt, sina föräldrar. Pappan var före den självförvållade katastrofen anställd vid flygvapnet och mamman lärarinna i en liten stad i Montana. Han ser dem aldrig mer. Hurdana var de? Vad gjorde de? Varför? Han har bara sina egna fragmentariska minnen av dem och sin reflektionsförmåga att bygga på.
   Händelsen som berövade honom liv och identitet inträffade någon gång i början av 1960-talet.
   Han tvingas fly över gränsen till Canada för att undgå att bli inspärrad på barnhem och hamnar i en halvt övergiven kåkstad där han en kort tid lever ett torftigt liv med avlägsna släktingar och dras in i ytterligare en historia, som han har lika fragmentarisk insikt i.
   Slutligen flyr han och börjar bygga upp ett nytt liv – helt hänvisad till sig själv.
   Som pensionerad lärare ställer han 2011 samman sina minnesbilder och de få fakta som finns att tillgå. I mer än 50 år har han försökt förstå sin historia och arbetat, sakligt och minutiöst, för att nå en uppfattning, som han kan leva med.
   Minnet är opålitligt, det vet vi. Men när minnena är de enda vittnesmål vi har, måste vi utgå från dem, som utredare och domstolar gör. Ställa samman dem. Finna sammanhang.
   Den erfarenhet som beskrivs i ”Canada” och de utmaningar som den övergivne pojken ställs inför är inte unika. De delas av emigranter, flyktingbarn (och vuxna) som tvingas lämna sina hem, som kvarhålls i ödsliga flyktingläger eller vistas hemlösa i okända städer och kanske till slut - om de har tur - finner en plats som erbjuder någon sorts trygghet som gör det möjligt att bygga upp en existens i ett främmande land, med okända regler.
   Uppgiften att förstå sitt liv med hjälp av minnen (vittnesmål, fakta?), som bara det egna minnet har tillgång till, är till slut densamma för alla. När någon dör är de unika bilderna borta för alltid. Det gemensamma minnet blir fattigare.
Gunnar Stensson