37:e årg.Det lackar…
Nästa vecka är det dags för VB:s sista nummer för året. Det är alltså på sin plats med såväl krönikor över året som snart är slut som förutsägelser inför 2012.
Hoppas på hugade skribenter gör red och inte minst läsekretsen.
Pressgrannar
Flamman:
Vänstern och socialdemokraterna ger Björklund poäng i onödan genom att inte argumentera mot kommunaliseringen
Vänsterpartiet har också ett särskilt ansvar för kommunaliseringen då det 1989 bytte linje från motstånd till stöd på kort tid. Därmed svek det den lärarkår som hoppades att partiet skulle stå emot och stoppa förslaget i riksdagen. Ylva Johansson, då VPK - numera ledande socialdemokrat och före detta minister, gjorde upp med Göran Persson, då skolminister.
Tankarna om decentralisering och komma närmare brukarna var inte fel i sig med det har visat sig i efterhand att kommunalpolitikerna inte kunnat ta ansvar för en jämn utveckling av landets skolor. Istället har den borgerliga skolpengen delats ut schablonmässigt, till fattig och till rik. Det är glädjande att två av fyra av Vänsterpartiets partiledarkandidater nu talar öppet om behovet av att återinföra kravet på statlig skola. Frågan är om Socialdemokraternas Mikael Damberg kan övertygas i samma riktning.
Jonas Thunberg 30/11
Vad skulle EUROn vara bra för?
Som jag minns den EMUdebatt som fördes i Sverige, fanns det inte några egentliga ekonomiska skäl för euron. Euron var och är ett politiskt projekt, en symbol för och manifestation av europeisk enighet på det monetära planet.
Det skäl man kunde skymta bakom, är det vi börjar se närma sej nu. En dag skulle man komma till en punkt där det skulle bli mer eller mindre ofrånkomligt att det väcks förslag om inrättandet av ett europeiskt finansdepartement.
Det viktigaste argumentet mot euron är också något som blir allt tydligare. I och med den gemensamma valutan har man avhänt man sej ett viktigt instrument för att utforma en ekonomisk politik som är anpassad efter lokala förutsättningar. Utan euron hade Grekland och Italien varit tvungna att att ta itu med sina interna ekonomisk-politiska problem på ett långt tidigare stadium. Med euron har den grekiska eliten på sitt håll och Berlusconi på sitt under lång tid kunnat fortsätta att föra en ekonomisk politik utan att det fått några konsekvenser som man behövt ta hänsyn till.
Men skulle ett överstatligt finans- departement verkligen kunna lösa problemen i EU? Vore det inte att bara fortsatta samma olyckliga utveckling som hittills ytterligare några steg? Att behandla krisen som en akut finansieringskris för skattebetalarna att ta hand om, och lämna alla gamla korrupta maktförhållanden som de är, som integrerade delar av den lokala marknadsekonomin, det är att garantera att det blir nya kriser längre fram.
Hur kan man fortsätta att tro att ett samhälle kan byggas uppifrån, med ett ökande demokratiskt underskott? Hur kan man fortsätta att tro att marknadsekonomin är en universalmedicin för alla ekonomiska problem? Om EU verkligen ska komma vidare, är det inte dessa ohållbara grundvalar som skulle behöva ifrågasättas?
Lars-Åke Henningsson
Vänstern har problem
Jag har inga problem med att S nu har etablerat sig en bit under 30 % i opinonsmätningar, vill jag betona. Jag har tidigare spått att S aldrig mer kommer att komma upp i 30 % i riksdagsval. Jag tror, för övrigt, inte att fallet bara beror på Juholt. S hegemoni är på väg att ta slut, nästan alla S-partier förlorar stöd. I Sverige har sossarna förlorat 5 procentenheter vart tionde år. Eller uttryckt så: varje ny partiledare har förlorat ungefär 5 procentenheter, så utse ingen ny för då blir det ytterligare fall. Det finns en annan synpunkt på sossarnas fall, oftast brukar oppositionen ligga bra till i mellanvalsperioden. Med tanke på hur snett samhället utvecklas borde oppositionen vara på offensiven, så är det knappast Det fins ytterligare ett problem med sossarnas fall, att det inte är Vänsterpartiet som suger upp rösterna. I den senaste mätningen, gjord av statistiska centralbyrån går S ner tre procentenheter sen valet, tyvärr har V också gått ner, om än måttligt. Om man ser på sikt är tillståndet ännu tydligare. Över tiden har S gått ner 10-15 procentenheter, medan V står och stampar på 5-6 procent.
Att Miljöpartiet suger åt sig en del av sossarnas nergång gör mig inte heller särskilt glad. Mp har faktiskt, sen valet, gått upp mer än S gått ner, om man tittar på SCB:s siffror.
Uppgången beror nog, till del, att en del som tidigare röstat på C, men med starkt miljötänk, nu röstar på Mp. Partiets nya politik har säkert hjälpt till. Det är ju knappast någon tvekan om att Miljöpartiet, med all rätt, i högre grad, nu verkar jobba mer för ministertaburetter än att föra en radikal miljöpolitik. Ett exempel: så sent som inför valet 2006 ville man ha två kronor mer i koldioxidskatt. Tvåkronan blev runt 70 öre i Miljöpartiets senaste budget. Detta i ett läge när växthusgaserna ökar i en takt vi aldrig tidigare sett. Mp har också accepterat Socialdemokraternas skrivning, om atomkraften, som innebär att denna skall fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd. Alltså inte ens med tanke på det överskott på el vi har och/eller i förhållande till hur mycket ny el vi får från förnybara källor.
Faktum är att den som vill ha bort atomkraften och krafttag mot bilismen inte längre har något parti att rösta på, inte heller V hörs i den här diskussionen. En gång röstade runt 38 % av svenska folket på ett förslag som innebar att atomkraften skulle fasas ut inom 10 år, nu finns inget parlamentariskt motstånd att ta på allvar.
Region Skåne
Miljöpartiets högersväng syns också i region Skåne. Här vill man öka kollektivtrafiktaxan med 7 % och, om jag nu förstått det rätt, höja taxan i primärvården med 40 kr till 160 kr. S och V vill helt slopa taxan i primärvården.
I en famös artikel till Sydsvenskans ”aktuella frågor”, polemiserar Miljöpartiets representant, Anders Åkesson, tillsammans med de andra regionråden i femklövern, mot S förslag på skattehöjning, i regionen, med 60 öre. Man påstår att k-skatten är platt, vilket är helt fel, K-skatten är klart progressiv. De som påstår att k-skatten är platt brukar också påstå att en höjning drabbar de med lägst inkomster. Så är det knappast. Jag är helt säkert på att en majoritet av de med lägst inkomster, låt säga upp till 15.000 kr hade fått det ekonomiskt bättre med en skattehöjning på 60 öre och helt sluppit avgiften i primärvården och höjning av kollektivtaxan. V vill till och med sänka taxan med 10 %, men å andra sidan höja skatten 10 öre mer, till 70 öre. Miljöpartiet i Regionen driver ren högerpolitik, uppslukad av Alliansen.
Ett miljöparti som är med på höjda kollektivtaxor har förlorat en stor del av sin själ.
S igen
Jag är alltså inte bekymrad över sossarnas nergång. Mitt drömläge är att de tre partierna som kallas rödgröna blir lika stora, att alla tre får 16 procent. Förutsättningar finns, om Juholt fortfarande finns kvar 2014 och Jonas Sjöström/ Ulla Andersson blir valda till språkrör för V, kan vi säkert få en utjämning redan 2014. Mitt drömläge skulle innebära att de tre partierna skulle ha lika mycket att säga till om när politiken skall utmejslas, att S dominans skulle vara bruten. Fast ett Miljöparti på 16 % kommer nog att springa över till Alliansen.
Så visst har vänstern problem.
Sven-Hugo Mattsson
Gunnar Stensson
Klasstriderna i Finland
Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt från Ryssland. 1918 utbröt det finska inbördeskriget.
Anteckningar om Mannerheim är 
titeln på en nyutgiven bok av Jörn Donner om den finske nationalhjälten. Den presenterades av Merete Mazarella i SDS den 30 november.
Petter Larsson är kritisk både mot recensionen och boken. I ett inlägg i SDS 5 december påpekar han att Jörn Donner i sin bok bara nämner Gustaf Mannerheims roll i det finska inbördeskriget med orden ”han samlade upp den vita armé som nedkämpade det röda upproret”.
”I själva verketblev detta nedkämpande snart en slakt, en klasshämnd på de röda. 10 000 krigsfångar avrättades efter summariska rättegångar eller sköts under flyktförsök”, skriver han.
I sitt svar följande dag ger Merete Mazarella Petter Larsson rätt i sak, men menar att det som hände är väl känt och att Mannerheim försökte stävja det vita våldet. Hon skriver ”De flesta av Petter Larssons uppgifter är sedan decennier självklara för varje skolbarn i Finland: alla vet att den vita terrorn efter kriget kostade långt flera liv än den röda terrorn.”
Och ser man i Sydsvenskan har inget särskilt hänt. Där har man hanterat det hela mycket återhållsamt, förmodligen i medvetande om att tidningens läsekrets skulle finna det plågsamt att läsa hur det faktiskt går till. Eskil Fagerström skrev några kryptiska rader i lördags och nojsade bort det hela. Men det var han och hans kollega Sarah Nylund som i fjor skrev en artikel i SDS som förklarar hur det hela hänger ihop (SDS 27/2 2010 
Utskriftsvänlig form