Noteringar från Lund och världen
”Inte insatt”
Tove Klette, den välvilliga liberalen.
För två år sedan sa Tove Klette i en intervju i Sydsvenskan:”Hon måste ha hjälp. Det här måste tjänstemännen ta fatt i och hitta en lösning på.”
Det handlade om att hjälpa en elöverkänslig kvinna som lever i en vagn uppställd på en parkeringsficka vid en skogsväg.
Ingenting hände Två år senare har fortfarande ingenting hänt.
Nu säger Tove Klette: ”Det här är inget lätt fall och jag är inte insatt i vad man har erbjudit.”
Tove Klette är kommunalråd och vice ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
Jag gissar att det finns fler exempel på Klettes favoritknep i politiken: tomma löften. Berätta gärna.
”Panic of the Plutocrats”
Rörelsen ”Occupy Wall Street ” växer. Nu planeras en jättedemonstration som ska lamslå New York.
”Panic of the Plutocrats” är rubriken på en krönika av Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomi. De som drabbats av panik är ”den rikaste hundradelen av den rikaste procenten.”
I sin skräckpropaganda mot demonstranterna nämner plutokraterna både Lenin och Trotskij. I själva verket orsakade de med sina utstuderade finansspekulationer kraschen 2008. Skattebetalarna räddade bankerna – och plutokraterna tog pengarna.
Nationalekonomi är ideologi, inte vetenskap
Amerikanerna Christoffer Sims och Thomas Sargent fick Riksbankens ”nobel-pris” i ekonomi för att de skapat ”prognosverktyg”.
Ett bra val, tycker Klas Fregert, docent i nationalekonomi i Lund. Men: ”Hela ämnet makroekonomi kämpar med att modellerna fungerar dåligt i den nuvarande, oväntade krisen. Särskilt Thomas Sargents modeller är inriktade på optimal penningpolitik under normala förhållanden.”
Eftersom modellerna inte fungerar kommer de kanske inte tillämpas och därför inte göra någon större skada. För några år sedan prisades ett par ekonomer för att de konstruerat en ny finansfiness. När de tillämpade den gick de i konkurs. Sedan kom finanskrisen 2008.
Än värre var det med Milton Friedman som 1976 prisades för monetära idéer som försatte Chile i landets värsta depression någonsin. Det krävdes en diktator, Augusto Pinochet, för att genomdriva dem.”
Växande stöd för hungerstrejk mot villkoren i israeliska fängelser.
60 palestinska aktvister i Västbanken, Gaza och Israel har startat en hungerstrejk till stöd för dem som redan hungerstrejkar i israeliska fängelser.
Netanyahu införde i juni hårdare restriktioner i fängelserna. Det handlar om isoleringsceller, minskning av familjebesök, handbojor vid kontakter med advokater och förhindrande av tillgång till böcker, utbildning och nya kläder.
I söndags upprättades ett solidaritetsläger i Haifa som ett ”spontant svar till de fängslade”.
Tusentals samlades i Haifa, Gaza City och städerna Nablus och Ramallah mot de ”förtryckande villkoren” i israeliska fängelser.
Ett tält till stöd för de hungerstrejkande som sattes upp i Nablus den 4 oktober får i genomsnitt 1500 besökare per dag.
Enligt en FN-rapport från mars 2011 hölls då omkring 6000 palestinier fängslade i 22 israeliska fängelser. /Haaretz, al Jazeera
Den stora förnekelsen
Vid ett möte i det internationella kärnenergiorganet IAEA i september avvisades ett förslag från arabstaterna att diskutera ”Israels kärnenergikapacitet”. Det var en diplomatisk seger för Israel. Den innebär att det internationella samhället förkastar arabstaternas ståndpunkt att Israel är en kärnvapenvakt.
Men förnekelsen är inte hållbar i längden. En dag kommer Israel tvingas att skriva under ickespridningsavtalet om kärnvapen. Israel är ett av fyra länder som hittills vägrat att underteckna det. När det sker, om inte förr, avslöjas förnekelsen..
För en månad sedan genomfördes en stor försvarsövning intill den israeliska kärnenergianläggningen Dimona. Alla vet. Man kan inte i längden låtsas motsatsen. Det israeliska kärnvapnet är det farligaste i världen just nu. /Haaretz
Gunnar Stensson
Juholt
Bara en reflektion: Juholt begärde dubbel bilersättning när han körde Oskarshamn–Stockholm i februari 2007. Han lämnade enligt sin blankett hemstaden kl. 15. Hade han tagit bussen 14.50 och sen bytt till tåg i Berga hade han varit i Stockholm kl. 19.40. Lite långsammare förvisso men gott om tid att jobba eller läsa en roman och mycket snällare mot miljön.
Gunnar
Om ledning och lärdomar
Lars Ohly valde att utrrycka sig på följande sätt vid helgens besök i Västmanland:
"Vi har haft många diskussioner om de kommuner där Vänsterpartiet är som allra mest framgångsrika. Där har funnits viktiga lärdomar att dra, såväl för andra kommuner som för partiet centralt. Men erfarenheterna av vad som fungerar lokalt varierar stort över landet. Det som ger framgång i en kommun är inte nödvändigtvis det som ger framgång i en annan.
Och riktig framgång mäts inte i valresultat. Ett framgångsrikt val är ett medel, ett oftast nödvändigt verktyg för förändring - men det är samhällsförändringen som är målet. Vi har några framgångsfästen som uppvisar fantastiskt höga valresultat i kommunvalen men tyvärr så har dessa resultat knappast alls omsatts i stöd i riksdagsvalen i samma valkretsar. Det är klart att det då kan vara bekvämt att säga att det beror på partiledningen i Stockholm, men då gör man det väldigt lätt för sig. Vi är ett och samma parti i hela landet. "
Om detta finns fem saker att säga.
1. Det hade kanske varit bättre att diskutera med och inte om de kommuner där vi varit framgångsrika?
2. Vi har inte sett att man dragit några som helst lärdomar - vilka avses?
3. Om inte riktig framgång (också) mäts i valresultat; hur mäts den då?
4. Om det är bekvämt att hävda att partiledningen i Stockholm (i huvudsak) är ansvarig för valresultaten i riksdagsvalen kan man diskutera. Däremot är det svårt att komma ifrån att ansvaret för både bristen på resultat och de ständiga förlusterna nog måste utkrävas centralt.
5. I Fagersta har vi landets bästa resultat någonsin i kommmunalvalen - tre val i rad. Vi hade 2010 landets tredje bästa resultat i landstingsvalet. Och vi har 55% fler röster i riksdagsvalet än vad Vänsterpartiet har i landet som helhet. Och visst kan vi och bör vi prestera bättre; vi tar gärna emot råd och stöd. Men bara från dem som har presterat bättre.
Stig Henriksson, kommunalråd Fagersta
Gunnar Stensson
Att dela landet Israel i två stater är ett moraliskt imperativ
Föreställningen om ett judiskt hemland har dominerat diskursen under årtusenden, men nu måste vi nå definitiva slutsatser
A. B. Yehoshua
Det finns inget mer problematiskt begrepp beträffande den judiska identiteten än begreppet hemland (moledet). Ändå är det grundläggande och naturliga förhållandet till ett hemland en hörnsten på vilken varje nationell identitet grundas. Det är viktigare än ett gemensamt nationellt språk, en gemensam religion och gemensam historia. Utan ett grundläggande förhållande till ett hemland – något som ofta jämförs med förhållandet till en moder – blir den nationella identiteten instabil och ihålig.
Men den judiska nationella identiteten både förvånade och störde världen genom sin långa överlevnad, trots otydligheten i förhållande till begreppet hemland; särskilt som den komplexa judiska attityden till hemlandet fortfarande i viss mån ger upphov till antisemitisk fientlighet.
”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.” Denna, den första mening som uttalades till den förste juden, anammades av många judar genom hela den judiska historien, antingen som ett teologiskt imperativ eller som en existentiell och ideologisk möjlighet. Abraham lämnade förvisso inte bara sin faders hus och sitt hemland; han lämnade också det nya land som var utlovat till honom och begav sig till Egypten; och trots att han själv till slut återvände till Israel, så reste också hans sonson Jakob och hans söner till Egypten för att aldrig återvända under sin livstid.
Det judiska folket uppstod alltså inte i sitt hemland, och inte heller mottog det sin Torah i hemlandet utan i öknen, en region som det passerade mellan diasporan och det utlovade hemlandet. Detta är exceptionellt; ytterst få nationer har fått sin fysiska och andliga identitet utformad någon annanstans än i sitt hemland. Efter det att det första templet hade rivits sjöng de fördrivna i Babylon med intensiv känsla, ”Vid Babylons floder satt vi och grät när vi mindes Sion”. Men när den persiske kungen efter endast 40 år uppmanade dem att återvända till Israel och bygga upp det ödelagda templet, var det bara somliga som ville återvända till Israel; och innan de gav sig iväg riktade de ilsken kritik mot dem som valde att fortsätta att leva i exil.
Under de sexhundra år som kallas det andra templets period började mer än halva det judiska folket vandra sin väg genom den antika världen och därigenom försvaga elementet av fysisk samhörighet med hemlandet.