Sommarlov
Nu tar VB semester och vill passa på att tacka skribenter och läsekrets för intressant och givande läsning.
För den som orkar se så långt in i framtiden så planerar vi att starta (den publicistiska) hösten den 19 augusti.
God och glad sommar önskar red
med en bild av Manne
som illustrerade en sedan länge glömd politisk strid i Lund. Någon som minns?
Viss hjälp med åldersbestämningen
har
man av kranen i nedre högra hörnet.
Högflykt och lågflykt i spårvagnsfrågan
Professor Mats Alaküla har en realistisk vision. Realistisk såtillvida att han i likhet med Erik Kågström är övertygad om att framtiden inte kan använda olja som drivmedel. El är lösningen, men inte i första hand batterier som är och troligen förblir alltför tunga och dyra utan genom direktmatning. Och inte genom kontaktledningar (trots att hans vapendragare Per Erikssons Vinnova gett anslag till ett forskningsprojekt om att köra trådlastbil på Europavägarna) utan genom induktion, kontaktlös överföring från underjordisk kabel. Alakülas vision är att framtidens motorfodon ska drivas på detta sätt.
Hans realism delas av insiktsfulla personer i de stora bilkoncernernas ledningar, och Volvo har engagerat Alaküla som framtidsspanare på deltid. Genom ett allt större nät av induktionskablar skulle massbilismen kunna räddas. Själv ogillar jag både mass- och måttlighetsbilism men är svag för storslagna visioner. Är det inte bland annat för att formulera såna som vi har framtidsspanande professorer?
Men att gräva ner den kilometer induktionskabel som behövs kostar förstås n miljarder, och inför såna satsningar behövs försöksverksamhet. Vad kan vara lämpligare än kollektiv inomstadstrafik? Ett begränsat aktuellt vägnät och kommunal finansiering. Att utrusta ett antal bussar med erforderlig utrustning är överkomligt. Ett genombrott för privatbilarna kräver däremot att ett vidlyftigt nät redan är etablerat, lite av ett moment 22. Därför tyckte Alaküla & Eriksson att Lunds kommun borde dela visionen och välja elbusslösning i stället för en teknik från 1800-talet.
I en debatt den 15 juni mötte de Karin Svensson Smith (Mp) och trafikkonsulten Christer Ljungberg. Karin tyckte inte det var en enskild kommuns sak att utgöra provbänk. Där tycker jag att hon i princip har fel. Visst måste en kommun ha frihetsgrader, inte kan den alltid låta binda sej av statliga förordningar och normer från Sveriges kommuner och landsting. Se bara på Lunds pionjärinsatser inom den kommunala musikskolan! Jag kan också försvara den misslyckade tjangsningen att värma Lund med den underjordiska Alnarpsströmmen. Men praktiskt har hon förstås rätt. Ska en god kollektivtrafik stå klar tills att Maxlab och ESS öppnar är det beprövad och gärna hundraårig teknik som gäller. Själv har jag sett hur den teknik med att mata bussar med el underifrån som fungerade fint på en provbänksbana i Neapel kom till korta i verklighetens Trieste.
Christer Ljungberg tyckte jag däremot var ut på lite farliga vägar. Hans enda stora argument var att bara spårvagnar har kapacitet att ta hand om alla som vill färdas på ”Kunskapsstråket”. Det luktade lite av 1960-talets glada extrapoleringar (tre miljoner invånare i Örestad år 2000) som övergick i det följande decenniets kranka blekhet. På kort- och medellång sikt är detta inte minst beroende av hur det blir med den planerade nya Autostradaavfarten vid Sölvegatan. Gynnas bilisterna genom en sådan räcker det kanske med bussar tills vidare. Det hade det även gjort om en järnvägsdiagonal från Lund till Kristianstad fått stryka förbi ESS med en hållplats där.
Jag fängslas av Alakülas & Erikssons högtflygande vision men väljer Ljungbergs & Svensson Smiths som lyfter över marken även den fast betydligt lägre.
Gunnar Sandin
Gunnar Stensson
Israels egen plan för att stoppa Palestina
Mycket handlade om formaliteter som tidpunkterna för de olika stegen på vägen dit.
Nu har vi tagit del av Israels plan för att stoppa de palestinska ansträngningarna. Den inriktar sig främst på diplomatiska påtryckningar i hela världen mot politiker och regeringstjänstemän på högsta nivå, propaganda via villiga media och mobilisering av lokala sionistiska organisationer.
Vi kan alltså se fram emot en sommar då vissa politiker i Sverige (och världen) uttalar sig mot FN-erkännandet, då delar av media publicerar palestinafientliga artiklar eller program, och då lokala sionistiska grupperingar genomför manifestationer.
Det är viktigt att samtidigt komma ihåg att det i Israel och det internationella judiska samhället också finns en opinion som av principiella och långsiktiga skäl stöder de palestinska kraven.
Sydsvenskan publicerade till exempel 9/6 en artikel av den tidigare israeliske ambassadören Alon Liel, där han framhåller: ”För att kunna hjälpa Israel måste Europa tala till förmån för palestinsk självständighet.”
I själva verket kan den israeliska regimens propagandaoffensiv tjäna palestinierna genom att provocera fram ifrågasättanden av Israels hållning och argument.
Netanyahu trotsar USA
Palestiniernas utspel för att vinna FN-erkännande i september har utlöst febril diplomatisk aktivitet.
USA vill till varje pris förhindra att en FN-omröstning kommer till stånd.
Washington försöker tvinga Netanyahu att acceptera det förslag som Obama la fram i sitt tal förra månaden om förhandlingar med utgångspunkt från 1967 års gränser.
Men Netanyahu vägrar.
För USA är det också angeläget att blockera Frankrikes förslag om en internationell fredskonferens i Paris. En sådan skulle beröva USA det politiska initiativet.
Men för att blockera förslaget måste amerikanerna ha något att komma med. Det vill säga israeliska eftergifter. Men Netanyahu säger nej.
Palestiniernas förhandlare Saeb Erekat är däremot villig. Amerikanerna är bittra.
”Netanyahu begär att vi ska beskydda honom i september men i stället för att hjälpa till gör han det svårare för oss,” sa en amerikansk diplomat i veckan.
När Obama förra månaden besökte Europa försökte han övertala Storbritannien och Frankrike att lova att rösta mot Palestina i FN, men de vägrade.
Chefen för State Departments Mellanösternkontor Steve Simon deklarerade härom dagen för de amerikanska judarnas ledare, att Netanyahu inom en månad måste acceptera det amerikanska förhandlingsförslaget.
Netanyahu sa, att han inte kände till något sådant ultimatum. Sedan flög han tillsammans med nio regeringsmedlemmar till Italien för lite bungabunga med Berlusconi, som förstås stöder den israeliska regimen till hundra procent.
Det palestinska FN-initiativet seglar alltså vidare medan världen larmar. Nästa vecka kommer Hamas och Fatah att presentera en ny palestinsk regering med en ny premiäminister.
Gunnar Stensson
Politisk tsunami över Israel?
Immanuel Wallersteins kommentar 307, 15 juni
"Palestinierna fullföljer projektet att söka formellt erkännande som stat när FN:s generalförsamling samlas i höst. De eftersträvar en resolution om att den palestinska staten existerar innanför de gränser som fanns 1967 före det israelisk-palestinska kriget. Det är nästan säkert att omröstningen blir positiv. Frågan är hur positiv den blir.”
I Israel diskuteras tre svar. President Netanyahu föreslår att erkännandet helt ska ignoreras och att Israels nuvarande politik ska fortsätta.Generalförsamlingen har antagit många resolutioner som varit ofördelaktiga för Israel. Israel har ignorerat samtliga. Varför skulle det gå på annat sätt den här gången?
Somliga högerpolitiker vill att Israel formellt annekterar alla de ockuperade palestinska områdena som en vedergällning och slutar alla förhandlingar för gott. Några av dem vill också fördriva den ickejudiska befolkningen.
Ehud Barak, nu försvarsminister och tidigare premiärminister, säger att FN-erkännandet kommer att bli en tsunami för Israel och uppmanar Netanyahu att förhandla innan resolutionen går igenom.
Det kan hända att Barak har rätt. Men det finns knappast någon chans att Netanyahu följer hans råd.
Betänk vad som kommer att hända i generalförsamlingen. Alla eller nästan alla stater i Latinamerika och en stor andel av staterna i Afrika och Asien kommer att rösta för resolutionen. USA kommer att rösta mot och försöka övertala andra att göra detsamma. De europeiska rösterna är osäkra.
Kommer européerna att rösta för resolutionen. Fransmännen har antytt att de tänker göra det, om inga framsteg sker i förhandlingarna (inga förhandlingar pågår för närvarande). Det är nästan säkert att de sydeuropeiska länderna följer deras exempel. Kanske också de nordiska länderna. Det är en mer öppen fråga om Storbritannien, Tyskland och Nederländerna kommer att följa dem.
Palestinierna tycks beredda att inleda en tredje intifada. Detta är det klara budskapet från enandet mellan Fatah och Hamas.
”Med tanke på att den arabiska befolkningen i praktiskt taget alla arabiska länder befinner sig i direkt revolt mot sina regimer, hur skulle palestinierna kunna förbli stilla? De kommer inte att förbli stilla.”
”Vilken regim skulle våga avstå från att stödja en tredje intifada? Egypten har redan rört sig i den riktningen. Och kung Abdullah från Jordanien har antytt att han också skulle göra det.
Så föreställ er följderna: en tredje intifada med aktivt arabiskt stöd, följd av israelisk oförsonlighet. Vad skulle européerna i så fall göra? Det är svårt att tro att de skulle avstå från att rösta för resolutionen. Det kan lätt sluta med en omröstning där bara Israel, USA och några småländer röstar emot resolutionen och några kanske avstår från att rösta.
Det låter som en möjlig tsunami för mig.”
Rapporterat av Gunnar Stensson