Startskottet för hatbrottstiden
Vad var det som hände med Sverige när Olof Palme blev skjuten? Det är inte lätt att svara på sådana frågor. På en punkt är det ändå helt klart att det var ett genombrott för något nytt. Oavsett den exakta upprinnelsen till dådet, som rättsväsendet ju inte har lyckats reda ut, så var det i det dåvarande svenska samhället ett hatbrott, såväl för dem som firade mordet, som för oss som kände att skotten var riktade också mot oss och mot den svenska demokratin. Hur stämningarna var bland Palmehatarna ute på högerkanten är naturligtvis svårt att veta något om, om man inte har någon insyn där, men det var ju inte okänt att de fanns, och lite har ju läckt ut under årens lopp.
Det måste ha känts som en framgång och en uppmuntran bland dem som spred hatet mot Palme, att någon gick från ord till handling. Ett nytt mönster för politiskt agerande formades. Fler följde efter, och spred mera hat mot människor som inte är som de själva, människor som i deras ögon stack ut som avvikande, vare sej det nu var människor med utländskt utseende, politiska motståndare, judar, muslimer eller homosexuella. Och fler galningar följde hatpredikanterna och omsatte hatet i misshandel och mord.
Man kan undra varför ännu ingen grävande journalist fått fram något initierat ifrån kretsarna där Palmehatet odlades. Är det fortfarande alldeles för känsligt? I och för sej är detta ändå ett gott tecken. Det hade varit oändligt mycket värre, om de varit så framgångsrika att de hade kunnat skryta offentligt om vad de höll på med.
Förhoppningsvis är hatbrottstiden ändå över nu, och den gripne Malmöterroristen inte den senaste utan den siste hatmördaren i landet under överskådlig framtid.
Lars-Åke Henningsson
Kerstin Johansson
Om Palestina
Hej!
Upptäckte att Palestinafrågan avhandlas i Veckobladet. Åhörde även ett
föredrag hos DV som gjorde mig lätt förtvivlad. I denna sinnesstämning har
jag totat ihop en text som förmodligen är för lång. Den borde dessutom vara
betydligt längre.
Vad som också gör mig förtvivlad är alla dessa som sitter och upptäcker
Palestinafrågan och sedan för sig själva efter bästa förmåga går på i
ullstrumporna, i stället för att gå med i PGS (Palestinagrupperna i Sverige)
Denna rörelse är väl inarbetad sedan mer än 40 år, där finns stor kunskap och erfarenhet, den är oberoende och lokalgrupper har stor frihet. Att åstadkomma något avseende Palestina är en formidabel uppgift och kräver gemensamma ansträngningar.
Vänligen
Kerstin Johansson
Om bakgrunden till USA:s hållning avseende Palestina/Israel
I november 1917 var Palestina fortfarande en del av det Osmanska riket. Det hindrade inte den brittiska utrikeministern Balfour skriva nedanstående till den brittiska sionisten Walter Rotschild: ”Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”
Läs mer
Bradley Manning, en amerikansk hjälte
Det var Bradley Manning, en 23-årig amerikansk soldat, som avslöjade den massaker på civila som amerikanska soldater gjorde sig skyldiga till då de från en helikopter sköt ihjäl en korrespondent från Reuters och hans assistent, varpå de sköt sönder ett hus och dödade de män, kvinnor och barn som befann sig där.
Det var den 12 juli 2007 i Bagdad. Händelsen spelades in på helikopterns kamera. Tack vare Manning visades den på internet den 5 april 2010.
Barack Obama borde hyllat Bradley Manning för hans modiga avslöjande.
I stället blev Bradley Manning inspärrad i en fönsterlös cell. Vakterna kollar honom var femte minut och väcker honom om nätterna. En timme om dagen förs han till ett tomt rum där han får vandra runt i en åtta. Rutinerna från Guantanamo lever vidare.
Rättegången mot honom börjar i maj.
Uppgifterna från Amnesty har vidarebefordrats av Daniel Rydén i Sydsvenskan den 27/2.
Samtidigt finner Hillary Clinton det oacceptabelt när Kaddafis helikoptrar jagar civila i Tripolis. Hyckleriet är kväljande!
Sydsvenskan borde publicera bilden av Bradley Manning varje dag, vid sidan av bilden av Dawit Isaac!
Gunnar Stensson
Veckans besvikelse
Läste eller hörde ni Daniel Suhonens (S) angrepp på islamistkramande vänsteranhängare? En av de utpekade var Andreas Malm och de båda fick debattera med varandra i radioekot. Jag tycker att Andreas hade lätt att tillbakavisa anklagelserna för egen del, och övertyga om sin areligiösa inställning och sina sympatier för den sekulära vänsterorganisationen PFLP. Daniel backade också betydligt.
Men sen gick Andreas till motangrepp. Han är ju numera trotskist, och han anklagade Daniels partikamrater för att inte tillräckligt hårt bekämpa Volvos planer på utflyttning av svenska jobb till Kina, vilket alltså de trotskistiska Volvoanställda gör.
Då undrar jag:
a) vart tog den internationella arbetarsolidariteten vägen?
b) och framför allt: har Andreas glömt klimatperspektivet och allt han sa om bilismen i sin bok "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent"?
Eller har han gått på myten om de klimatvänliga elbilarna? Volvo utvecklar just nu en tillsammans med Vattenfall. Den kan snålköra några mil på sina batterier, men trampar man sen på gasen koppas en 280 hästars motor in och då händer det saker. Med farten och med utsläppen.
Gunnar Sandin
Vänstern och islam
I en debattartikel i Aftonbladet 25 februari anklagade Daniel Suhonen, S, vänsterdebattörer som Mattias Gardell, Åsa Linderborg, Andreas Malm och Per Wirtanen för att ”vurma för islam”. Han skriver: ”bara högern tjänar på att vi talar om etnicitet i ställer för klass.”
Detta gör han samtidigt som invandrare med arabiska namn diskrimineras på arbetsmarknaden och Sverigedemokraterna utmålar muslimerna som det största utländska hotet sedan andra världskriget – och med hjälp av detta budskap vinner stöd från 6% av det svenska folket.
Det är en fortsättning på den debatt som Sydsvenskan initierade kring sekularismen tidigare i år. Som vi minns beskrevs sekularismen som en demokratisk ideologi. Naturligtvis är den ingen ideologi alls. Den är ett politiskt redskap, tomt på ideologiskt innehåll, men som nu utnyttjas i en kampanj som ser ut att handla om ateism men i verkligheten riktar sig mot muslimer.
Som vi sett är både nazismen och den sovjetiska formen av kommunism sekulära rörelser, faktiskt de största någonsin. De nationer som under andra världskriget säkrade demokratin var visserligen formellt sett också sekulära, även om t ex Storbritanniens anglikanska kyrka på gott och ont ingår i landets demokratiska system och Sovjetunionen återupprättade landets grekiskortodoxa kyrka.
Vi kan nu tillägga att också Mubarak-regimen i Egypten och Ben Ali-regimen i Tunisien var sekulära. Men var de demokratiska? Var de förenliga med de mänskliga rättigheterna?
Naturligtvis gläder det borgerliga ledarskribenter i t ex Dagens Nyheter (Lisa Bjurman) när en vänsterdebattör ger dem stöd i den islamofobiska propaganda de drivit i åratal.
I sitt svar i Aftonbladet den 1 mars skriver Andreas Malm (doktorand i Lund): ”Jag undrar hur hans (Suhonens) motvilja mot religion i allmänhet och islam i synnerhet skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrir-torget , med ropen la ilaha il allah när kamrater stupar och allahu akbar när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama.
Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.”
Gunnar Stensson
Jörgen L.
Gerontokrater mm
Avses härvarande kommunledning - undrar när deras väljarunderlag (i avgörande mittdelen) tröttnar på lågskattelinjen, med dennas alltmer uppenbara nackdelar och risker på alltfler områden samt bristen på gemenskap och gemensamma värden, i samhället. Med sistas egna risker och problem. Samt materialismen och tidens andra många sjukor. Samma kring gällande samhällsreform- eller snarare -deformeringstrender, för i olika varianter region- och riksnivån, samt nog EU.
Hinner endera sortens sammanbrott, med varierande räckvidd före en uppbrottsreaktion, av ev. ideologisk färgning? I danska P1:s Orientering siades om att arabrevolten ska sprida sig till Ryssland - och varför inte väst, som hamnat i en (annan sorts) nyliberal låsning.
Läs mer