Några avgångsförslag

Den lokala valanalysen fortsätter – vänsterns nederlag i Lund är verkligen värt eftertanke. Alltså: vänstern gör en utmärkt valkampanj och har alla goda argument på sin sida. Moderaterna gjorde inget särskilt och har skött Lund illa i fyra år och de gick ändå framåt. Miljöpartiet har legat lågt i fyra år och knappt visat sig i den lokala valrörelsen och gick framåt med tre mandat.
   Det är alltså rikstrenden som gäller, vi kunde lika gärna ha hållit tyst med lokala frågor. Min slutsats i Veckobladet häromveckan var att vi måste ha skilda valdagar: riksdagsval vartannat år och kommun/landstingsval vartannat.

Mats Olssons slutsats
Men det finns andra sätt att närma sig ämnet och jag har med intresse tagit del av vad Mats Olsson(v) skriver på sin blogg olssonbetalar.blogspot.com (se inlägg och länk här till vänster, red). Han har samma beskrivning som ovan och finner att det är rikstrenden som gäller i Lund och inget annat. Han bygger inte upp sin slutkläm med några indignerade ideologiska argument utan slutar lugnt och sakligt med: ”Några förklaringar i form av politiskt innehåll, aktivitet eller genomslag i massmedia är omöjliga att finna. Folk har tackat oss för föreställningen ­– och röstat på MP. Den enda rimliga slutsatsen man kan dra är att Vänsterpartiet måste byta partiledare.”

Är allt ordnat till det bästa?
Vi läser i tidningarna att partisekreterarna faller till höger och vänster i de små borgerliga partier som också gick back i valet. Men i Vänsterpartiet tycks allt vara ro och harmoni. Någon som borde byta jobb, dags för en extrakongress? Ack nej, i Vänsterpartiet är allt redan ordnat till det bästa. Kriskommission? Nej, partiet har en kommunikationschef som säger att vi ska ha en ”framtidskommission”. Tja, man kanske ska vara glad för att den inte kallas ”segerkommission”.?
   Det är min bedömning att också Vänsterpartiet skulle behöva rensa i toppen. Här är en tänkbar prioritetsordning:
   1. Den kommunikationsansvariga borde återgå till den kommersiella PR-branschen. Det har varit några smaklösa jippon för mycket. Partiledarens frieri under en TV-debatt slår det mesta.
   2. Partisekreteraren bör väl lämna sin post. Hon har nu förlorat sitt tredje val i rad. I varje annat parti skulle hon redan vara borta.
   3. Partiordföranden är för många som gillar vår politik ett hinder för att man ska lägga sin röst på Vänsterpartiet. Som tur är finns goda kandidater som ersättare.
   Vad gäller partistyrelsen vet jag för lite för att kunna bedöma, men nog är det tröttsamt med den nuvarande partilinjen att skyla över valförlusten genom att ropa högt om rasismen hos Sverigedemokraterna. Rasismen finns, men det är inte det som är huvudproblemet i svensk politik nu utan avsaknaden av en sammanhållen socialdemokratisk politik som vi kan påverka och stödja/kritisera.
Lucifer

Har socialdemokratin en framtid?

Etniska och andra ”minoriteter” har aldrig varit socialdemokratins starka sida – än mindre invandrare. Socialdemokratiska partier har - oavsett land - tenderat att vara den etniska majoritetens parti och försvarat sin mark mot andra arbetare som setts som hot mot löner och sysselsättning.
   Solidaritet och internationalism har varit slogans som var nyttiga så länge ingen konkurrens var i sikte. Sverige har inte förrän helt nyligen tvingats ta ställning till denna fråga. Men när det skedde flyttade sig helt enkelt ett segment socialdemokratiska väljare till den yttersta högern.” 
   Så skriver Immanuel Wallerstein den 1 oktober med anledning av det svenska katastrofvalet och Ed Milibands tillträde som partiledare för Labour. Wallerstein menar att ”Red Ed” Miliband i sitt tal efter partiledarvalet framför allt var angelägen att markera en politisk mittenposition.

Rösträttens väg till socialismen  
Wallerstein härleder socialdemokratins uppkomst till Eduard Bernsteins tanke att den allmänna rösträtten skulle ge ”arbetarna” majoritet i parlamenten och därmed möjlighet att förverkliga socialismen. Talet om väpnad revolution var därför dåraktigt. Det är det budskap som August Palm agiterade för.
   Bernsteins definition av socialismen var oklar men tycktes innebära nationalisering av ekonomins nyckelsektorer. Socialdemokratins fortsatta historia har inneburit en långsam rörelse från radikal politik till en mittenposition.
   Redan 1914 svek de socialdemokratiska partierna internationalismen genom att sluta upp bakom de krigförande ländernas regeringar.
   Under 1950 och 60-talen kom socialdemokratin att stå för en kompromiss som kallades ”välfärdsstaten”. Den var framgångsrik. Rörelsen fick aktivt stöd från en stor del av medborgarna.
   Efter 70-tals-stagnationen och den begynnande neoliberala ”globaliseringen” slutade socialdemokraterna att lägga tyngdpunkten vid välfärdsstaten.
   De blev i stället förespråkare för en mjukare version av marknadssamhället. Det var vad Blairs ”new Labour” handlade om. De svenska socialdemokraterna var länge ståndaktiga, men gav till slut vika.
   Konsekvensen blev att socialdemokratin upphörde att vara en ”rörelse” som kunde räkna med stöd från ett stort antal människor. Den förvandlades till en valmaskin utan de tidigare årens passion.
   Detta gav Reinfeldt chansen att beskriva M som det nya arbetarpartiet och framställa sig som en försvarare av välfärdsstaten.
   Fortfarande är välfärdsstaten en social preferens för många människor. Väljarna vill behålla dess bleknande fördelar.
   Har socialdemokratin en framtid? frågar Immanuel Wallerstein slutligen. Ja, som en ”social preferens”. Nej, inte som en ”rörelse”.
Gunnar Stensson

Gunnar Stensson
Urbaniseringen av Sankt Lars-parken

Förberedelser till en söndagspromenad

På väg till utgångspunkten i gryningen 7/10. Skönt slippa blåsten! I stället ett milt grått dis. Utbyggnaden av bup-området och brukshundsklubbens gamla övningsfält sker stegvis. Inte ett hus har påbörjats. Det som finns är ett skräpigt avverkningsområde och ett  asfalterat gatusystem med refuger, lyktor och brunnar för ytvatten. Pilevallarna med sina 60-åriga träd svänger ännu sina yviga kjolar.
   Grävmaskinerna bökar kring Källby- och Hunnerupshemmen. Där bygger Peab insatslägenheter.
   Bredvid Medicinskt center uppförs ett äldreboende: ännu en kompakt tegelstensbyggnad.
   Bup-området blir en del av en helt ny stadsdel från Sankt Lars väg i väster till Källbybadet i öster och Klostergården i norr. Vem bestämde det?
   Sankt Lars väg: bilar, cyklar, fotgängare, gymnasister, förskolebarn, lastbilar, schaktmaskiner och bussar. Buller och avgaser.
   För några år sedan handlade det om att stänga av bron över ån för bilar. Nu bygger man om den för att den ska tåla den ökande trafiken.
Upp till Öppenvårdscentralen, utgångspunkten för söndagspromenaden.

Promenadplan
Här ska jag visa var Erik Hermelin hade sitt hem. Nu huserar NTP-gymnasiet där. Från överläkarvillan, nu förskola, överblickar vi Lunds Hospital, invigt 1879. De prydliga byggnaderna är symmetriskt utlagda på ömse sidor om mittgången mellan överläkarvillan och det slottsliknande klockhuset. Ett rokokopalats med park, omgivet av en mur. Lunds vackraste anläggning, utformad till Förnuftets pris i en tid då genialitet och sinnesförvirring ansågs gränsa till varandra. Men de ursprungliga häckarna är borta och symmetrin skyms av höga träd.
   Vi gör en avstickare till det dystra tornet mellan furorna i parkens översta hörn mellan Rättspsyks vallomgärdade fort och Malmövägen. Här fanns en gång en järnvägshållplats för resenärer från Lund.

Läs mer