Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
Sommaren närmar sig
Den här veckan slutar skolorna och de nybakade studenterna har stått som spön i backen. Ett tydligt sommartecken!
Nästa fredag den 18 juni kommer VB med sitt sista nummer före sommaruppehållet. Ännu ett tydligt sommartecken!
Passa på att skriva ner era artiklar med det samma annnars får ni vänta ända tills den 20:e augusti då VB drar igång höstutgivningen.
red
Kan man dela Israel-Palestina på andra hållet?
Som bekant är Palestina delat i två delar, Västbanken och Gaza, och delat mellan ett sekulärt och ett fundamentalistiskt styre. Splittringen är ett problem för palestinierna och för en fredlig lösning. Man tänker kanske inte så ofta på att Israel är delat på ett liknande sätt, i ett sekulärt och ett fundamentalistiskt Israel. Även detta är ett problem, för Israel och för freden, eftersom ständiga krigshot används som ett sätt att hålla samman landet.
Så, varför inte, skulle man kunna tänka sej att dela Israel-Palestina på andra hållet? En sekulär nordlig del med Tel Aviv som huvudort, och en sydlig del med Jerusalem, Gaza och Hebron för alla religiöst konservativa. (Fast Gaza kanske snabbt skulle bli sekulärt, om inspärrningen skulle upphöra, som Hamas bygger sin makt på.) Den norra delen skulle kunna bli ett kreativt samhälle, där kulturer möts fritt, där demokrati, tolerans och ekonomisk utveckling skulle kunna bli en inspirationskälla för resten av Mellanöstern. I en hårdare reglerad södra del skulle olika religiösa riktningar kunna leva sida vid sida, var och en med tillgång till sina heliga platser. Även om det skulle vara svårare för olika slags fundamentalister att leva tillsammans än för sekulära med olika bakgrund, så har de ju ändå i hög grad en patriarkal värdegrund gemensam. Den ekonomiska utvecklingen skulle väl inte bli lika stark i ett konservativt samhälle, men med fredliga förhållanden skulle området kunna blomstra upp som en turistmagnet som drar religöst intresserade från stora delar av världen.
Vilka skulle förlora, om ett sådant här förslag blev verklighet? Alla nationalister förstås, som gärna offrar människoliv för markområden, och som styr genom hot, genom varandras hot. Idén om etniskt avgränsade nationalstater är trots allt inte en naturlag, utan ett arv ifrån 1800-talets europeiska nationalistiska rörelser. Detta ideal, som blivit allt mer förlegat i Europa, passar än sämre in i Mellanöstern, där olika befolkningsgrupper i tusentals år levt bredvid varandra. Det är klart att nationalisterna skulle klamra sej fast vid makten, men det går trots allt att få dem på reträtt, när de blockerat utvecklingen tillräckligt länge. I Turkiet sker det ju redan sen en tid tillbaka, att demokratin stärks på den nationalistiska elitens bekostnad.
Frågan om vilken befolkningsgrupp som är i majoritet i Israel-Palestina skulle bli mindre viktig. I norr borde andra politiska skillnader än de etniskt religiöst baserade snabbt kunna slå igenom, och därmed göra frågan ointressant. I söder borde garanterade rättigheter vara fastlagda oberoende av befolkningsgruppens storlek, för att förhindra majoritetsförtryck.
En icke-nationalistisk tvåstatslösning är kanske bara ett tankeexperiment. Om något sådant skulle vara attraktivt för israeler och palestinier har jag naturligtvis ingen aning om. Kanske är det ändå något att fundera på? Den nationalistiskt inriktade politiken har bara lett in i en återvändsgränd. Det är dags att tänka i nya banor!
Lars-Åke Henningsson
Lucifer
Krishantering
För ett och ett halvt år sen var dagstidningarnas ledarsidor och ekonomernas krönikor fyllda med hyllningar till John Maynard Keynes. Denne brittiske ekonom utarbetade den teori som går ut på att regeringarna skall arbeta mot konjunkturcyklerna, alltså gasa på med statsfinanserna när det är dåliga tider och tvärtom hålla igen vid högkonjunktur. Om man gjorde så, sa man, skulle man kunna undvika att världen gick ner sig i något som liknade världsdepressionen i början av 1930-talet. Javisst, det var ju det vi lärde av Keynes och i någon mån av Wigforss och Roosevelt. Man skulle inte vara rädd för stora statliga underskott: statens finanser fungerar inte som en hushållskassa utan som ett styrinstrument för den ekonomiska aktiviteten.
Synen på Israel, två exempel
Trots att bilder och ljudupptagningar visar hur de första israelitiska soldaterna attackerades och sårades är det israeliterna som döms som mördare. Kan vara lämpligt att komplettera med några omdömen jag fann på nätet.
Vitahusjournalisten Helen Thomas har i en bandad intervju avslöjat sin syn på konflikten. Israeliterna borde ”get the hell out of Palestine,” och föreslog att de skulle resa hem till Tyskland, Polen eller USA. Den tidigare högt respekterade journalisten har nu dragit sig tillbaka.
En kommentator från Polen skriver i Aljazeera; ”Israel has as much right to exist as Nazi Germany had.”
För mig är det fortfarande så att en tvåstatslösning borde kunna fås att fungera men då behövs internationella åtaganden. Men jag är ju inte heller riktigt radikal vänster.
Lars-Anders Jönsson
Lyckan kommer, lyckan går…
(Först publicerad i VLT 8 juni 2010)
Tage Erlanders anförande i riksdagens remissdebatt i januari 1956. ”Det är ett missnöje som jag skulle vilja karaktärisera som de stora förväntningarnas missnöje.” Det sades ur politikens synvinkel; hur hantera ett slikt fenomen som riskerar att förvärras ju mer samhället levererar?
Det är förvisso en intressant aspekt, särskilt för en politiskt verksam person! Men jag skulle ändå vilja vända på perspektivet. Om det är så här, vad gör det för oss som människor och hur vi upplever vår stund på jorden? Mår vi bra av det? Och är det i så fall ofrånkomligt eller finns det möjligen något att göra åt saken?
Till att börja med. Ja, jag tror det finns ett sådant fenomen. Nära på dagligen kan man läsa, höra och möta människor som är drabbade eller rent av kränkta av sådant som för den utomstående ter sig som något av ”veckans i-landsproblem”.
Elementär kundpsykologi säger att besvikelse inte uppstår därför att något är dåligt, utan när det som erbjuds inte lever upp till förväntningarna. De allra flesta svenskar lever nu, globalt sett, som jordens överklass och historiskt på en nivå som man aldrig ens kunde föreställa sig några generationer bort i de grå pörtena vi alla härstammar ifrån.
Och jag syftar inte bara på det materiella. Medan Beethoven säkert bara några få gånger kunde lyssna till sina egna verk (och det redan före sin dövhet) kan vi ha tillgång till dem överallt och hela tiden. Oavsett på vilket sätt vi skulle välja att söka förverkliga våra bästa stämningars längtan så har det aldrig varit lättare. Men vi mår allt sämre och skrattar allt mindre. Och på HPI (Happy planet index) kommer Sverige på en föga hedrande plats 119.
Vi är uppenbarligen rikare än någonsin och upplever oss ända fattiga på det som betyder något. Hur lösa detta utan att bara förfalla till ett meningslöst moraliserande? Ur Göran Palms Vintersaga: Beklaga inte våra frusna fäder/de hade isen bakom sig/vi har den kvar/Man kunde också säga att de mådde bättre än de hade det/Vi har det bättre än vi mår.
Stig Henriksson