Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
Inte som förr
Nej, det är inte som förr i V-Lund, om man med förr menar till exempel fyra–fem år sen. Äkta sämja råder och försök (inte minst från undertecknad) att väcka gamla antagonismer till liv misslyckas jämmerligen. Anders Neergaard som var portalfigur i den nytraditionalistiska falangen har som tidigare berättats flyttat till Malmö, men redan innan dess hade de allra flesta av hans bundsförvanter troppat av, till andra orter eller privatlivet.
Men det är inte heller likadant som för tio eller tjugo år sen. Då var Lunds partiförening av samma storleksordning som den i Malmö och hade samma anspråk på inflytande. Men nu? Se bara på valet av ombud till partiets kongress i början av maj. Skåne har sjutton ombud. Av dem kommer enligt valberedningens förslag, som med all säkerhet går igenom, ett från Lund, föreningens ordförande och tillika kommunalpolitiska sekreterare Daniel Stolt. Det är lika många som från Hässleholm, Höör, Klippan, Svalöv och Svedala, ett färre än från Kristianstad, två färre än från Landskrona och hela fem färre än från Malmö.
Nytraditionalismen är inte död, om man ser till kandidaternas självdeklarationer i medlemstidningen. ”Vi får aldrig kompromissa bort vår egen politik”, [inte] ”radera ut oss som Vänsterparti”, ”man [har] ändrat uppfattning i en rad för partiet centrala frågor utan en demokratisk process”, ”Vänsterpartiet måste behålla sin marxistiska, proletära och revolutionära innehåll”, ”Jag är en av dem som har haft svårast att förstå vårt partis agerande när det gäller samarbetet med S och Mp”, ”vi måste synas som parti och undvika att framstå som ett bihang till S och Mp”, ”Jag önskar att vi visar att vi inte är de ’rödgröna’ utan att vi är Vänsterpartiet”, ”Vi skall … inte vara rädda för att kritisera borgerlig politik, även när den förs fram av S eller Mp”, ”jag var och är kritisk till att vi har satt oss i denna situation inför valet”. Citat från nio av de föreslagna ombud. Nog märker man en viljeinriktning hos valberedningen.
Ett av ombuden är Jörgen Persson från Svedala som besöker Vänsterpartiet i Lund nu på söndag. Han står främst på riksdagslistan i Malmöhus södra. Det är tveksamt om han blir något förstärkning till riksdagsgruppen, säger initierade personer. Fast det är med nuvarande opinionssiffror tveksamt om han kommer in. Partiet gjorde nu inte det i denna valkrets förra gången.
Lund är valkretsens överlägset starkaste partiförening och många hade väntat sej att någon därifrån skulle toppa listan. Men ingen av de tillfrågade ville! Det var sannerligen annorlunda förr.
Gunnar Sandin
Våta företeelser
Ica
Det är torsdag och inspirationen att skriva saknas. Jag ger upp och sticker till ICA på Fäladen för att handla hem lite mat. Ja Konsum lade man ju ner får något år sedan och den lär väl ej återuppstå. Väl inne i denna moderna butik fick jag som av en händelse inspiration, d.v.s. blev förbannad. Vad hittade jag i fiskdisken om inte färsk makrill från Spanien. I mitt huvud är makrill en fisk som man förr i nordvästra Skåne kunde köpa av en fiskhandlare på cykel. Makrillen är Bohusläns landskapsfisk. Just nu befinner sig förmodligen fisken långt ut i Atlanten för att senare komma in i Skagerack.
Hur mycket miljö kostar inte detta att alltid oavsett säsong ha varorna till försäljning. Samtidigt som vi uppenbarligen importerar fisk läggs fiskebåtar upp och kulturer och miljöer längs våra kuster omvandlas till lekplatser för Stockholmare!
Kockums
Apropå förekomsten av liv under vattenytan så ifrågasätter jag regeringens beslut att ge Kockums i uppdrag att utveckla en ny generation ubåtar. Idag har vi i marinen fem moderna ubåtar. Två av dem är av moderniserad landskapsklass och det är väl de två som så småningom skall ersättas. När vi talar om kostnaden för en ubåt handlar det om miljarder. Eftersom det endast kan omfatta ett par enheter måste utvecklingskostnaden per enhet vara ofantligt stor och man undrar varför en eventuell beställning inte borde läggas utomlands. Kockums ägs av Thyssen Krupp som på HDW själv producerar ubåtar för tyska marinen samt för export.
Den tyska ägaren har tidigare hotat med att flytta utvecklingsdelen från Malmö till Karlskrona vilket kunde resultera i ett tapp av kompetens. Regeringen lägger därför nu uppdraget till Kockums och hoppas på bibehållen ubåtskompetens och eventuella exportorder. Själv tror jag det är bortkastade pengar. Det vi exporterat i form av ubåtskompetens omfattar en order till Australien samt utförsäljning av äldre ubåtar till Singapore.
Jag tror att regeringens satsning på en ny generation ubåtar motiveras av deras syn på svenskt deltagande i internationella operationer och mindre i synen på en hotbild mot Sverige. Idag har vi en ubåt som är avsedd för internationella uppdrag. De nya ubåtarna skall även de utformas så att de kan skickas ut för internationella insatser.
Man kan därför fråga sig om inte dessa miljarder utifrån svensk territorialförsvar skulle gjort bättre nytta lagda på andra delar av det svenska försvaret. Ett alternativ är att fasa ut hela ubåtsvapnet.
Föregående år valde materialverket att beställa bandvagnar från Finland i stället för att köpa från Hägglunds. Undrar vilken kalkyl man avser att arbeta med i fallet ubåtsinköp.
Kanske Lucifer har några synpunkter att tillföra.
L-A Jönsson
Maud och feminismen
Måndagens SDS innehåller en helsides artikel undertecknad av Maud Olofsson. Den handlar om kvinnojobb. Ordagrant säger hon: ”Med vänsterns politik skall kvinnor tillbaka till spisen och skurhinken, hållas kvar i låglöneyrken och samtidigt betala världens högsta skatter. Kvinnor skall enligt vänstern helt enkelt inte ha särskilt mycket pengar att röra sig med. Hur har Mona Shlin (S), Maria Wetterstrand (MP), Peter Eriksson (MP) och Lars Ohly (V) mage att kalla sig feminister?”
Vad är det som får Maud att så ta till brösttonerna? Jo hon har upptäckt att det är så få kvinnor som driver företag och med sin sedvanliga handlingskraft har hon nu gett Almi i uppdrag att ta fram särskilt förvärvsprogram för kvinnor. Uppenbarligen är det vänsterns skuld att kvinnorna inte i tillräcklig omfattning startar städbolag trots Rutavdraget.
Hennes argumentation är intellektuellt ett bottenmärke. En orsak till bristen på kvinnligt företagande, enligt henne, är att den offentliga sektorn varit stängd för konkurrens och entreprenörskap. Så om ännu mer av vården, ännu mer av utbildning, ännu mer av hemtjänsten mm privatiseras så blir det fler välbetalda kvinnojobb, enligt Maud. Är tanken att kvinnor ska starta småföretag som fixar det elektriska, som bygger hus, drar rör, gör måleriarbeten etc? Nä, hon tänker nog att kvinnorna även i fortsättningen ska stå vid spisen och skurhinken, dvs traditionella kvinnojobb. Alltså tjänstesektorn. Samtidigt vet vi att merparten av de privata tjänsteföretagen är stora vinstdrivande företag, inte sällan ägda av riskkapitalbolag med säte i ökända skatteparadis. Dessa företag bygger dessutom hela sin vinstkalkyl på bidrag från den offentliga sektorn. Och vad säger att det blir fler jobb för att kvinnor lämnar den offentliga sektorn för att arbeta privat? För Maud Olofsson är det finare att arbeta i ett privat företag än i den demokratiskt styrda offentliga sektorn.
Det skulle vara intressant att veta vad Maud Olofsson lägger in i begreppet feminism.
Bengt Hall
Genmäle
Ursprungsartikeln med kommentar finns här.
Anne-Li Lehnberg, omnämnd som "den kvinnliga journalisten" sa... Inte någonstans i min artikel, eller senare i mitt svar på Lars-Anders Jönssons insändare i Flamman, står att jag tycker ”att det fanns en hel del som var bra under Talibangregimen”. Det är en ohederlig förvrängning av mitt arbete. Min artikel är en intervju med den afghanska feministen Mariam Rawi. Jag skriver att Mariam Rawi anser att det inte har blivit bättre, utan i vissa fall sämre för kvinnorna i landet, sedan invasionen. Det är stor skillnad. Kom gärna med kritik, men se till att det blir korrekt!
Anne-Li Lehnberg på Flamman är upprörd över ett avsnitt jag skrivit i VB den 29 januari. ”I tidningen Flamman kan en kvinnlig journalist förklara att det fanns en hel del som var bra under Talibangregimen. Jag citerar: ”Sedan är det givetvis inte så enkelt att precis allt var bättre under talibantiden och sämre nu.”!
Av orden ”jag citerar” borde det framgå att journalisten enbart skrivit det stycke jag omfattat med citattecken. Den föregående meningen är min tolkning av citatet.
Så i efterhand ser jag att jag i min omskrivning borde använda ordet bättre i stället för bra, d.v.s. att det fanns en hel del som var bättre under Talibanregimen.
Ordet bättre betyder naturligtvis något annat än bra, men det förändrar inte de slutsatser jag redovisar i mitt inlägg. Att jag använder ordet bra avspeglar hur jag uppfattar de vänsterröster jag läser och hör. Vänstern fokuserar på det som är negativt och undviker att ta upp det eventuellt positiva. Allt stannar vid en bild av att det var bättre eller till och med bra under de tidigare förtryckarregimerna.
I min insändare i Flamman talade jag för en rapportering som även tog upp de framsteg som gjorts i Afghanistan, för sådana finns. I Anne-Li Lehnbergs replik förmedlas en mening som till sin konstruktion tycks vara gjord för att kunna missuppfattas, vara tvetydig. Bättre är om Flamman strävade efter tydlighet när den skall beskriva vad som varit och vad som skett under dessa år i Afghanistan. Det vore till och med hederligare.
Lars-Anders Jönsson
* Artikeln ”Sämre för kvinnor i Afghanistan” återfinns i Flamman av den 10 december 2009.
Inlägget ”Bättre för kvinnor i Afghanistan” med kommentar återfinns i Flamman av den 8 januari 2010.
Visst nappar det – ibland
VB vill ännu en gång återge en av Stig Henrikssons krönikor i VLT för att den inte skall missas här i söder. Hans krönikor är mycket läsvärda och de avslutande citaten klart njutbara.
I min ungdom fiskade jag ofta. Efter en lång vandring kom man till sjön eller älven som var målet. Visst fanns det dagar med god fiskelycka, men allt som oftast kastade man ut gång på gång helt utan framgång och fick vända hemåt med tom fångstväska. Och hur många gånger man än brutit vattenytan så var den efteråt lika oberörd som innan.
Det liknar inte så sällan ett kommunalråds bemödanden. Den mesta tiden går åt till att hålla igång det löpande och försöka ta tag i problem vartefter de dyker upp. ”Ett helvete i taget” lär ha varit Olof Palmes paroll för sådant.
Men så strävar man efter att få utrymme för framåttänk. Man har idéer om utvecklingsprojekt och de bygger ofta på att få flera aktörer som drar åt samma håll. För ekonomisk tillväxt t ex finns en utvecklad modell för den typen av gemensamma tag. Den kallas Triple Helix och där är tanken att det allmänna, forskningen och näringslivet koordinerar sina ansträngningar för att skapa tillväxt. Men arbetssättet kan även gälla även samhälleliga problemlösningar, kulturprojekt mm.
Men trots ansträngningar, möten och uppvaktningar får man ofta konstatera att det inte blev något av. Kanske idén inte var så bra. Eller så lyckades det inte att hitta upplägget som skulle få flera intressenter att se fördelarna. För mycket handlar ju om detta; att liksom parallellisera olika aktörers intressen så att vi kan hitta ett gemensamt mål där alla kan vara vinnare om det uppnås.
I ens mörka stunder vill man hålla med Predikaren om att allt är ett jagande efter vind och fåfängligheters fåfänglighet. Idén var inte så ny för ”intet nytt sker under solen”. Eller så stupar projektet på någon annan omständighet utanför ens kontroll. Och visst blir man klokare av misstagen, men ”där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.”
Men ibland fungerar det! Efter att mödosamt klarat av allt som stått i vägen för fiskafänget så har man vandrat hela den långa vägen fram till sjön. Oförtrutet har betet kastats i och när kvällssolen redan spelar i vattnet kommer belöningen; det där omisskännliga rycket i linan som gör att den långa vägen hem känns kort. ”Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får.”
Stig Henriksson
"Det är en extremt liten skillnad mellan att fiska och att stå brevid en sjö och se ut som en idiot."
okänd
Egen vinning som livsprincip
”Den dominerande människosynen handlar om att människan är som bäst när hon lever sitt liv i konkurrens med andra och om att samhället är som bäst när det är uppbyggt kring en rad kontraktsmässiga relationer mellan autonoma individer, som alla primärt söker sin egen vinning. Den kapitalistiska marknadsekonomin har gjort tävlingen till en livsprincip – för elever i skolan, för arbetssökare och arbetstagare, för varor, för företag, ja för själva känslan av att jag har ett värde.”
Ur ”Tyckfriheten” av Nina Björk,
DN Kultur 15/3