Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
Lund begriper inte fotboll
En av stadens största fastighetsägare, Arne Paulsson, vill bygga bostäder - inne på Klostergårdens idrottsområde. De flesta skulle nog säga att det är en idiotisk idé, vi i vänstern har förgäves försökt hålla byggnationen på den nuvarande parkeringen och kanske lite till. Den stora frågan är nu: Vad ska hända med Lunds BK:s matcharena? Paulsson anser nämligen att närheten till fotbollsplanen kan komma att störa framtida boende i hans hus. Att fotbollen var där först tycks inte ha någon som helst betydelse.
Två riktigt dåliga lägen längs med järnvägen har anvisats, ett bredvid den nybyggda arenan, ett på korpplanerna längs med Västanväg. Bägge innebär avsevärd kapitalförstöring och fördyringar för Lunds skattebetalare. Bägge innebär också försämrade villkor för idrotten - sämre läge och dessutom färre planer för ungdom, träning och korp. Läget på korpplanerna innebär dessutom att matcharenan hamnar i direkt anslutning till befintliga bostäder längs med Västanväg. Just detta alternativ har nu Lunds borgerlighet bestämt sig för att gå vidare med.
Det överlägset bästa alternativet är naturligtvis att uppgradera matcharenan i befintligt läge. Den som vill byggda bostäder inne på ett idrottsområde får faktiskt vara så god att anpassa sig till idrottens förutsättningar. Man undrar hur länge till som det lokala fastighetskapitalet ska få styra över lundapolitiken.
Mats Olsson, Vänsterpartiet
Erik Kågström
Nolltillväxtekonomi 3
Vi närmar oss december och klimatmötet i Köpenhamn. Det är nu uppenbart att där inte kommer att fattas några bindande beslut om nedtrappning av utsläppen av växthusgaser. Om världens politiker finner det omöjligt att genomföra de förändringar som krävs för att vi skall undvika en klimatkris så är det kanske motiverat att inta Gunnar Sandins nihilistiska attityd. Sedan det visat sig att lågkonjunkturen medfört en minskning av oljekonsumtion och koldioxidutsläpp säger Gunnar (VB090904): ”Ser man miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet som den avgörande frågan måste man väl välkomna de obalanser och kriser som dämpar den ekonomiska utvecklingen. Det gäller att förstå denna men inte göra något åt den”. Nu visar en norsk rapport att utsläppen inte minskat men att dock ökningen minskat från 3 till 2 procent. Att förändringen inte blivit större kan bero på att den minskade oljeförbrukningen kompenserats av ökad för bränning av kol, framför allt i Kina. Det krävs uppenbarligen en avsevärd nedgång i den ekonomiska aktiviteten i världen för att utsläppen skall minska i den omfattning som krävs för att en klimatkatastrof skall kunna undvikas. Det är knappast något som ens en långvarig depression kan åstadkomma.
Den framtida utvecklingen av ekonomin i världen torde främst bero på två omständigheter. Den ena gäller vad som kan ha orsakat den nuvarande finansiella krisen. Om det är missförhållanden inom den finansiella sfären eller om grundorsaken står att finna i den reala ekonomin.
Bibelstudier
Förbannad vare den som visar barmhärtighet mot fienden!
En chefsrabbi är jämförbar med en ärkebiskop. Avichai Rontzki är inte bara chefsrabbi utan också brigadgeneral/ideolog i den israeliska armén. Han finns på bild, iklädd en generals paraduniform och med ett ansikte som en skäggig filosof.
Häromdagen utgick Avichai Rontzki i ett tal om Gazakriget från en profetia av profeten Jeremia (Jeremia, 48.10) ”Förbannad den som inte ivrigt utför Herrens verk! Förbannad den som tvekar att bloda ner sitt svärd!”
Rabbi/brigadgeneral Avichai tolkar bibelordet på följande sätt: ”Förbannad vare den som i krigstider inte strider med hela sitt hjärta och hela sin själ – förbannad om han håller tillbaka sitt svärd från blodsutgjutelse, om han visar barmhärtighet mot sin fiende när ingen barmhärtighet får visas.”
Han sa också: ”Gaza-offensiven innebar en förnyelse genom sättet den genomfördes på – inte som en tillfällig expedition eller som en försvarsåtgärd.”
Den blodtörstige Jeremia levde drygt 600 år före Jesus och 1200 år före Muhammed. För Avichai är han en dagsaktuell moralisk förebild. (Haaretz, 15/11).
Avichai Rontzkis tal kommenterades genast i ett 70-tal inlägg. I flertalet kommentarer kallas han krigsförbrytare, rasist och en soldatens fiende. Någon menar att han bekräftar Goldstone-rapporten. En annan påpekar att jihadism och sionism speglar varandra. En sorgsen kommentar börjar: ”Och jag som i alla dessa år trott att jag var en jude.” I andra inlägg tackar man Gud för en Rabbi som säger sanningen.
Ett inslag i Aktuellt samma dag beskrev religionens ökande inflytande i den israeliska armén.
Domedagen
På söndag firar kyrkan domsöndagen. Högmässotexten handlar om vad som är avgörande för den yttersta domen över människans liv (Matteus 25, 31 – 46). På domedagen blir många vanliga människor glatt överraskade och många som trott sig bestämda för paradiset besvikna.
Jesus säger: ”Jag var hungrig och ni gav mig mat, törstig och ni gav mig att dricka, hemlös och ni gav mig bostad, sjuk och ni besökte mig, i fängelse och ni kom till mig.”
Det har vi ju inte gjort, säger de vanliga människorna, vi har inte ens sett dig.
Jesus svarar: Jo, för allt som ni har gjort för att bistå era fattigaste medmänniskor i deras nöd, det har ni gjort för mig. Kom nu in i mitt rike!
De som blundat för nöden blir bortvisade. Gå bort ifrån mig! säger han. Far åt helvete!
I domedagstexten förekommer inget ”religiöst” krimskrams med förhudar, kippor, sjalar, ”otukt”, oren mat eller sabbatsbud, (en av de konkreta anklagelsepunkterna mot Jesus var att han verkade på vilodagen). Det enda som räknas är medmänsklighet.
Gunnar Stensson
Berlin
Berlin är inte bara staden där muren byggdes och revs.
Det är också staden där Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht blev mördade, där Hitlers SS paraderade, där Kristallnatten utspelade sig, där det allierade bombflyget utplånade stora delar av centrum, där Hitler begick självmord och Goebbels dödade sina sex barn innan han själv svalde tabletten med cyankalium, där Stig Dagerman skildrade förödelsen efter kriget och där Gudrun Ensslin, Andreas Baader och Ulrike Meinhof utkämpade sitt ensamma krig mot imperialismen.
Där fanns Bert Brecht och Helene Weigel, där skrev Christoffer Isherwood Farväl till Berlin, som kom att ligga till grund för musikalen Cabaret, där bodde de unga proletärförfattarna Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund i tidigt 20-tal, samtidigt som den lungsjuke Franz Kafka skrev sina sista verk, där lät Döblin sin förvirrade gestalt Franz Biberkopf ströva omkring på Berlin Alexanderplatz, där spelades Peter Weiss dramatik på Bert Brechts Theater am Kurfürstendamm i Östberlin.
Det fanns en tid då nazistpartiet fortfarande var ett jönsparti i stil med Sverigedemokraterna. Det visar en episod från år 1930. Thomas Mann skulle läsa ett avsnitt ur sin romansvit Josef och hans bröder i Beethovensalen.
En grupp högerextremister med Arnolt Bronnen i spetsen tog sig in för att störa uppläsningen genom att ropa antisemitiska paroller. Goebbels skickade en förstärkning bestående av 20 SA-män som för att bättre smälta in var uppklädda i hyrda smokingar.
Högerextremisterna skrek och den övriga publiken ropade tillbaka. Den var i majoritet ungefär som i opinionen i Vellinge. Polis tillkallades och fridstörarna kördes ut.
21 personer förhöll sig lugna: Thomas Mann och de 20 smokingutstyrda SA-männen som var rädda att åka på stryk. Efteråt myntade Goebbels det nya nazibegreppet Kulturkamp. Några år senare tände verklighetens folk bokbålen. Då gick Josef och hans bröder upp i rök.
Men jag och många andra har dem på bokhyllan.
Om allt detta och mycket mer berättar Carl-Johan Vallgren i sin resehandbok Berlin, reviderad och aktualiserad 2009. Så varför resa till Stockholm när Berlin är en mycket intressantare och mer närbelägen stad?
Gunnar Stensson