Gunnar Stensson
Jonas Sjöstedts Obama

Att fredspriset tilldelades Barack Obama har avslöjat en massa attityder hos politiker, journalister, tankesmedjor och folk i allmänhet. För honom själv var valet ovälkommet, men han höll masken. Han hade hellre velat att aktionen för OS i Chicago hade lyckats. I stället vann Brasilien och Rio, vilket Wallerstein tolkar geopolitiskt. Brasilien är en växande stormakt.
   USA håller på att abdikera från rollen som världsledare. Bush beredde vägen genom att skapa politiskt kaos och ekonomisk katastrof
   Obama har samma slags uppdrag som Gorbatjov genomförde för Sovjetunionen, att leda USA:s reträtt till en mindre anspråksfull roll i det multilaterala världssystemet. Gorbatjovs program sammanfattades i orden glasnost och perestrojka. Obama vann valet på löftet om change.

Läs mer

Erik Kågström
Nolltillväxtekonomi 2

DN:s INSIDAN har en serie om människor som valt att leva enkelt – kortare arbetstid, mindre inkomst, mindre konsumtion – ofta motiverat av stressen i arbetslivet och en protest mot den slösaktiga slit och släng-ekonomin. En insändare, Bengt Göransson, undrar hur en sådan livsstil kan bidra till det solidariska samhällets finansiering. ”Som ett sätt att leva är det en samhällsfara om många skulle anamma linjen”. Herr Göransson har naturligtvis rätt i den meningen att det nuvarande ekonomiska systemet för sin stabilitet kräver ständig tillväxt och därmed också ständigt ökad konsumtion. Om dessutom fattigdomen i världen skall minska förväntas vi i den rikare delen ständigt öka vår konsumtion av u-ländernas produkter.
   Men det finns alternativ till den nuvarande ekonomin. På sin kultursida har DN låtit Christer Sanne referera den brittiska rapporten ”Prosperity without Growth” (”Vi kan leva utan tillväxt” dn.se/essa). Sanne är entusiastisk efter att ha läst rapporten. ”Äntligen vill man utropa, äntligen vågar ett offentligt sanktionerat organ säga att tron på fortsatt ekonomisk tillväxt är fantasier och önsketänkande!

Läs mer 

”Nu stannar dom kvar!”

Syftet med den israeliska arméns offensiv 1948 var att driva bort palestinierna. Massakrer spred skräck bland civilbefolkningen. 700 000 tvingades fly. Sexdagarskriget 1967 utlöste ännu en flyktingvåg
   I Gaza dödades 1400 palestinier av stridsflyg, fartygsartilleri, stridsvagnar och tungt beväpnade soldater. Men reaktionen blev annorlunda än 1948 och 1967.
   ”Nu stannar dom kvar!” fastslår Henry Diab under DV:s studiecirkelmöte om Palestina – Israel i söndags.

I övrigt är bilden mörk. Konfrontationen med Barack Obamas fredsinitiativ tycks gynna den högermaffia som styr Israel. Netanyahu vägrar att stoppa bosättningarna. Obama retirerar. Endast 6% av israelerna stöder honom. Den judiska lobbyn utövar starka påtryckningar på beslutsfattarna i USA och mer undanskymt också i EU.
   Israels mur- och vägbyggen på palestinsk mark skär sönder den lilla del av Västbanken som återstår. Många palestinier lever instängda i enklaver och hindras till och med att nå olivodlingar som de äger. Israeliska soldater kontrollerar godtyckligt civilbefolkningens rörelser.
   Israel motsätter sig varje förslag till delning av Jerusalem och fördriver med administrativa metoder steg för steg den bofasta palestinska befolkningen ur stan.
   Henry Diab beskriver lågmält palestiniernas historia de senaste sextio åren som en vandring från nederlag till nederlag. De utsätts för övergrepp efter övergrepp och tvingas leva i ett allt mer konsekvent uvecklat apartheidssystem.

En långsiktig modell för ett framtida Israel/Palestina presenteras av Charlotta Liljedahl från Centrum för Mellanösternstudier. Den bygger på tanken: ett land - två folk, två kulturer, två administrationer. Alla medborgare åtnjuter samma medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter.
   Men hon är noga med att betona att de israeliska ledarna föredrar en tvåstatslösning med ett svagt Palestina vid sidan av ett starkt Israel.
   Det fördragslösa tillståndet passar Israel utmärkt eftersom det ger staten möjlighet att flytta fram positionerna på alla områden.
   En lösning liknande den som tack vare rationella politiker på båda sidor uppnåddes i Nordirland saknar ännu alla förutsättningar i Mellanöstern

Israel mot politisk och moralisk isolering?  Ansträngningarna att desarmera Goldstone-rapporten har misslyckats. Röster inom landet kritiserar regeringens förnekande av fakta som hela världen känner. Snart kommer rapporten upp i FN:s generalförsamling.
   Netanyahus regering befinner sig i direkt konflikt med Obama. Många i USA upplever Israel som ett hinder för den utveckling man eftersträvar.
   Stödet från den judiska diasporan försvagas. Lobbygruppernas åldriga ledare fortsätter visserligen sina påtryckningar, men i USA liksom i Europa uttrycker nya generationer judar tvivel och avståndstagande. Staten Israel håller på att förvandlas till en börda för dem.
   Traditionellt Israelvänliga stater som Sverige och Norge blir alltmer skeptiska och utmålas i israelisk propaganda som antisemitiska.
   Israel konfronteras av en ny islamistisk rörelse i Gaza, i Libanon, i Iran och inom breda skikt av befolkningen i flera av de arabländer som fortfarande står på USA:s sida. Till skillnad från PLO och den palestinska myndigheten erkänner islamisterna inte Israel.
   Inser den israeliska ledningen att Israel stöter bort sina tänkbara vänner i ett skede då landet är i förtvivlat behov av förhandlingar och samarbete för sin fortsatta existens?
   Henry Diab tror inte det
  - Men, sa han, palestinierna flyr inte längre. Dom stannar kvar!

   Det påminde om den gamla sången från Vietnam-tiden: ”Ingenting kan hejda folkets motståndskraft, för vart än vattnet leds, följer fisken med.”
Gunnar Stensson