Varför reagerar Israel så hårt på artikeln om organhandeln?

Under veckan som gått har en till synes rak fråga om illegal organhandel i Israel lett till våldsamma retoriska reaktioner från Netanyahus regering. Den avstår från officiell kritik av sin svenska motsvarighet, men lyckas fokusera svenska medias uppmärksamhet på – nej, inte organhandeln och de ytterst allvarliga frågor som rests, utan – huruvida Aftonbladet ägnar sig åt antisemitism.
   Donald Boströms artikel i AB baseras på att han 1992 personligen kunde dokumentera en makaber händelse som gav honom grava misstankar om handel med mördade palestiniers organ, och på hans intervjuer med ett stort antal drabbade familjer som var övertygade om att deras söner använts för organhandeln innan de dödats. Den koppling Boström i artikeln gör till den i år avslöjade amerikanska organhandeln med länkar till Israel är i form av en fråga; Boström förordar att ICJ, den internationella domstolen i Haag, genomför en ordentlig utredning.
   Frågeställningen är inte ny. Som Gunnar Stensson berättade i VB förra veckan har uppgifterna om händelsen 1992 i boken Inshallah 2001 inte vederlagts – men de har inte heller lett till internationella krav på utredning. Det är helt förståeligt att Boström på nytt försöker få världen att uppmärksamma frågan. Det ser ut som att han lyckats –
   Dvs om inte israelerna genom sin mediakampanj vinner slaget om vår uppmärksamhet. Referenser till nazismen, tal om antisemitism, beskyllningar att artikeln vilar på rykten – alla knep utnyttjas för att dra vår uppmärksamhet från sakfrågan. Men det slagets argument om just denna fråga kan bara på sikt försvaga den israeliska saken. Vi omhuldar yttrandefriheten, många bland oss undrar vad som egentligen ligger bakom de vettlösa beskyllningar Netanyahus regering ägnar sig åt. Varför erbjuder de sig inte att själva utreda frågan? Varför fångar de inte upp misstankarna om länkar till organhandeln i USA och klarlägger om dessa har någon grund?
   I en brännpunktsartikel i SvD i onsdags argumenterar den israeliska kolumnisten Gideon Levy från Haaretz argumentera att artikeln var dålig, men också att de israeliska reaktionerna skadat Israel mer än någon tidningsartikel kunnat göra. Stämmer det har ju Boström lyckats. Han har lyckats med att få vår egen regering att inte vika sig för Israel, och därmed öppna för hela EU att ta ställning: visst måste yttrandefriheten försvaras mot en stats auktoritära krav på kontroll av media. En kil i den tystnadens politik som inte brutits ens av det fruktansvärda övervåldet mot Gazaremsan i vintras. Därmed tjänar Boström och AB på sikt den palestinska saken.
Bertil Egerö

PS.
En av de mest anmärkningsvärda detaljerna i den mediala uppmärksamheten är att ingen ännu har poängterat de palestinska vittnesbördens värde i sakfrågan. Det är som om palestiniernas upplevelser, kunskaper och slutsatser helt saknar värde i internationell debatt. En skandal i sig, i det Sverige där så många sympatiserar med palestinierna i deras kamp för likaberättigande med israelerna. Att Palmecentret i onsdags arrangerade en diskussion om de illegala israeliska bosättningarna, utan en enda representant för palestinierna i panelen, bekräftar hur illa det står till.
DS

Det är bara korkat

HATET ÄR EVIGT rubricerar Sydsvenskan sin huvudledare 25/8.
   Efter att pliktskyldigt ha konstaterat att den israeliska regeringen överreagerat på Donald Boströms artikel om påstådd organstöld går ledarredaktionen över till det den menar borde stå  i centrum för debatten, nämligen den ”blodsmyt”, som förekom bland fornkyrkans kristna. Den går ut på att judar kidnappar kristna barn för att tömma dem på blod. Tidningen berättar några varianter av ”blodslögnen” från Polen, Rumänien, Iran och Turkiet. Ledarreaktionens slutexempel är förstås artikeln i ”Antisemitbladet”. Man kunde tro att Dan Brown fört pennan. Men det är förstås Mats Skogkär, och syftet är inte att underhålla.
   Vi ska vara tacksamma för att det inte är Sydsvenskans ledarredaktion som bestämmer dagordningen för andra än möjligen den högerextrema israeliska regeringen.
   ”Det är bara korkat,” suckar Claes Arvidsson i Svenska Dagbladet 25/8.
  
Ledarredaktionens hantering av de gångna månadernas kriser i Mellanöstern har genomgående varit destruktiv.
   Gazakriget beskrevs som om det inte varit en israelisk invasion utan en intrig för att sprida antisemitisk propaganda. De israeliska fosforgranaterna förnekades, vilket ledarredaktionen ännu inte gjort avbön för. Den fortsatta ekonomiska aggressionen mot Gazas civila förtigs.
   Följdriktigt framställdes sedan den stora antikrigsdemonstrationen som ännu ett utslag av antisemitism.
   Och berättelsen om den nattliga dumpningen av ett uppskuret lik hos en palestinsk familj 1992 – en berättelse som varit känd även i Israel åtminstone sedan 2001, då den publicerades i Donald Boströms bok Inshallah, i vilken bland andra Cecilia Uddén och Cordelia Edvardsson medarbetade – den berättelsen förvandlas genom återpubliceringen till en fortsättning av medeltida antisemitisk mytbildning.
   Enfalden är evig.
   Sydsvenskans ledarredaktion förgrovar debatten, ökar motsättningarna och gynnar extremistgrupper på båda sidor vilket drabbar oss som bor i dess spridningsområde.

Det finns en verklighet också. Den möter Netanyahu nu när han besöker Gordon Brown, amerikanen George Mitchell som gjorde en avgörande insats för freden i Nordirland, och Angela Merkel. De kommer att kräva ett stopp för bosättningarna (40 000 nya lär ha beviljats av den israeliska staten) som en förutsättning för genomförandet av tvåstatslösningen. De kommer att beklaga vräkningen av palestinska familjer ur deras hem i östra Jerusalem. De kommer att kräva att blockaden av Gaza upphör. Det är sådana frågor seriösa regeringar och ledarredaktioner ägnar sig åt.
Gunnar Stensson