Trogen VB-läsare som bestämt sig
Gudrun i Bryssel gör skillnad

Jag blev inspirerad av Göran Perssons artikel i förra VB till att skriva detta inlägg i debatten om EU-valet. Göran argumenterade för sitt val till EU-parlamentet, nämligen Piratpartiet. Göran har onekligen en poäng i sitt resonemang om att det är bra med ett litet fanatiskt parti i EU, ett parti som gör skillnad, ett parti som inte behöver kompromissa med partier på hemmaplan. Sådana partier måste inte nödvändigtvis alltid ingå i de stora partigrupperna i EU:s parlament, där ytterligare urvattning av den egna politikiska ståndpunkten måste ske. Samma politiska tänkande och övervägande, som görs i ett nationellt riksdagsval, behöver inte alltid gälla i ett EU-val.

Gudrun ett bra val

För mig förefaller Gudrun Schyman, som toppar Feministiskt initiativs lista, vara ett bra val med utgångspunkt från detta resonemang. I den allmänt svåröverskådliga politiken i valet till EU-parlamentet känns Gudruns ståndpunkt tydlig. Gudrun skulle kunna utgöra en stark röst för kvinnorna i Europa och världen. I EU-parlamentet är bara en tredjedel av ledamöterna kvinnor. Gudrun skulle driva sina frågor som handlar om kvinnornas ställning, men hon står också tveklöst till vänster i fördelnings- och arbetsmarknadspolitiska frågor och hon har en radikal ståndpunkt i miljöfrågor.

Läs mer

Att göra något man helst skulle vilja ha ogjort - Mona får min röst

Till helgen är det val till EU-parlamentet, en institution jag starkt ogillar. Jag har hittills aldrig röstat i detta val och vid varje tillfälle i det låga röstdeltagandet känt tillfredsställelse. Kapitalets EU skall inte tvinga på oss deras maktprojekt.

   Nu har detta val, som många andra haft, även andra konsekvenser utöver det att platserna i parlamentet fördelas över partier med olika färg. Partiernas resultat i EU-valet kommer att spilla över i nästa års riksdagsval. I det fall det går bra för SAP förbättras deras förutsättningar att lyckas i riksdagsvalet 2010. I det fall det går dåligt kan den inre kritiken växa så att de ej kan samla partiet inför riksdagsvalet. Kristdemokraterna är ett annat parti som oroligt ser mot EU-valet. I det fall de förlorar sin enda plats ökar risken för att detta blir en trend in i riksdagsvalet och de hamnar utanför.

   Ibland får man helt enkelt tänka taktiskt och tom lämna principer. Den nuvarande regeringen är en katastrof för många i detta land. Den borgerliga politiken med privatiseringar av det gemensamt ägda fortsätter trots att man troligtvis ej har majoritetens stöd. Nu står apoteken på tur att säljas ut. Sedan kan vattenfall avyttras. Tystnad köps med minskad skatt, jobbskatteavdraget är upp till 18 000 kronor per år, och låg ränta. Sanningen är att man väl skiter i detta så länge man klarar sig själv och slipper vara med och betala kalaset.

   Således, för första gången lägger jag min röst i ett EU-val. Rösten får Mona och SAP.

Lars-Anders Jönsson

Rösta på Isabella Lövin

EU. Alla Europas folk. 27 länder. Nästan lika många språk. Varken federation eller  mellanstatlig samarbetsorganisation. Nej, ett helt nytt slag av internationell organisering.  Fredlig. Välfärdsinriktad.

Rättighetsförespråkare.
   Frivilligt överlåter Europas länder makt till EU. De vet att EU samtidigt ökar deras räckvidd. Både - och. Förebild för världens övriga regioner, särskilt Latinamerika. Ledande i arbetet för den multipolära värld som måste ersätta den USA-dominerade. Valuta som utgör ett alternativ till dollarn. Världens ledande miljöaktör. Om EU kan tusen tankar tänkas, tusen perspektiv presenteras.

Nejsägarna tristast
Ändå är debatten inför valet 7 maj tråkig. Anpassad till väljarnas föreställda okunnighet och enklaste fördomar. Förutsägbar och nästan helt irrelevant.
   Allra tristast är nejsägarna. Jag hörde en av dem idag, vetorättsfundamentalisten Lars  ”Jag föredrar långsamhet” Ohly.
   V:s Eva-Britt Svensson är bra. Men en röst på henne är en röst för utträde. Så tynger partiet sina talanger.
   Det finns tecken på nytänkande i V. Jag hoppade till härom veckan när Mats Ohlsson, Nita Lorimer och Anne Dederich gick ut offentligt och kritiserade partiets cementerade linje i den så kallade pigdebatten. 
   Naturligtvis dök en grupp företrädare för partilinjen omedelbart upp. De behöver ju inte ens tänka, bara ord för ord ur minnet upprepa samma argument som gällt i ett decennium. Gamla argument har alltid garanterad majoritet bland partimedlemmarna. De bidrog till katastrofen på V-kongressen i Växjö.
   Som andra sekter vill V föra debatten internt, i t. ex. Menander. Sedan man klubbat ner nytänkandet gäller den demokratiska centralismen utåt.
   Kanske förebådar Mats, Anne och Nita något nytt i partiet.
   Bland partimedlemmarna har vetorättsfundamentalisten Ohly säkert majoritet. Men i den majoriteten finns inte förnyelsen.

De gröna
Låt oss tills vidare lämna V. Vi har MP, som strukit utträdeskravet och sällat sig till de europeiska gröna partiernas huvudlinje.
   Och MP har bland sina kandidater Isabella Lövin, 46-årig före detta matjournalist (Allt om mat). Författare till ”Tyst hav. Jakten på den sista matfisken”. 
   En skarp, nervig bok med hög närvaro på varje sida. Kunnig. Välskriven. Samtidigt en bok med enstaka missar, sådana man lätt gör i bisaker när man är starkt engagerad. Sådana som förhöjer läsvärdet.
   Isabella Lövin skriver om mänsklighetens största allmänning: havet. Samtidigt är hennes perspektiv strängt fokuserat: matfisken.
   Inom det område som är hennes tema gäller överstatlighet, varje liten ”demokratisk” vetorätt är förkastlig. Det gäller att samla internationella majoriteter och driva igenom beslut, oavsett nationella och ekonomiska särintressen.
   Isabella Lövin vill att krigsfartyget ”Malmö” ska stoppa europeiska fartyg som tjuvfiskar i somaliska vatten.
   Jag tycker hon ska till EU, där hon redan är garanterad en plats i EU-parlamentets fiskeutskott.
   Så var det sagt: kryssa henne! Om nejsägaren Carl Schlyter kommer med får vi stå ut med det. Han och Isabella Lövin är vänner. Köp eller låna hennes bok!
Gunnar Stensson

Arbetslösheten igen, svar till Gunnar Sandin

Jag har tidigare i Veckobladet visat på att ett antal ”sanningar” om arbetslösheten/sysselsättningen inte verkar stämma. Vi måste ha tillväxt för att klara sysselsättningen påstår framförallt kapitalet, över tiden har tillväxten varit enorm. Atomkraft måste vi ha antyder vänsteralliansen i sitt gemensamma utspel om just atomkraft. ”Atomkraften vill vi successivt fasa ut med tanke till sysselsättning och välfärd”., skriver man. Vi har nu mer atomkraft än någonsin. Vi kan inte sänka arbetstiden, tvärtom måste vi jobba längre upp i åldern är en annan ”sanning”.  Människor vill inte jobba tror regeringen, som kallar sig liberal, men litar inte på att människor vill försörja sig själv. Regeringen har genom jobbavdraget satsat många 10-tals miljarder på denna idé. Vi måste ge människor mer pengar i plånboken för att handla så vi får igång produktionen. På senare år har vi fått just mer i plånboken i sällan skådad omfattning.
   Alla dessa ”sanningar” är alltså nu på plats. Så varför är vi på väg in i en arbetslöshet som är den värsta i modern tid? Jag påstår inte att det jag skriver har ett absolut samband, arbetslöshetsfrågan är mer komplicerad än så. Men de som hävdar ovanstående argument borde vara ödmjuka och kanske reflektera.

Ålderskurvan
En annan ”sanning” är den Gunnar Sandin tar upp i Veckobladet förra veckan. Vi kan inte sänka arbetstiden: ”med tanke på det växande behovet av arbetskraft.......som inte minst befolkningspyramiden skapar” skriver Gunnar. Jag har några argument mot detta.
   Ett är att vi är mitt inne i processen. ”Problemet” med ålderspyramiden har pågått länge och kommer att fortsätta så länge vi blir allt äldre. Varje månad blir vi allt fler 80+ och 90+. Så varför har vi massarbetslöshet, varför sjunker inte arbetslösheten istället? Ett annat argument mot är att det faktum att vi blir äldre knappast, över tiden, kommer att skapa så många jobb i förhållande till den arbetslös vi har. 400.000 är arbetslösa i april och prognoser talar om över 500.000 om ett par år. En annan fråga är om de yngre generationer som i huvudsak skall utföra denna utökade vård är beredd till detta och betala för det?  
 

Slutsats
Att sänka arbetstiden är en fråga om att vilja göra det, det finns inga hinder. Möjligen kan man påpeka att en förkortning kommer att kosta för arbetstagarna, vi kan knappast framhärda i att en arbetstidsförkortning kan göras med bibehållen lön. Men mot detta står att vi ändå får betala för arbetslösheten och för underhållsstöd.
   Jag har svårt att förstå argumenten mot arbetstidsförkortning. Det finns ett visst antal arbetstimmar som skall utföras för att klara vår produktion och det kommer framöver knappast att bli fler timmar eftersom produktivitetsutvecklingen är så stark. Då måste det väl vara bättre att dela upp de jobben så att även de som nu är arbetslösa kommer in och gör sin del av jobben istället för att ha underhålls- och arbetslöshetsstöd. 
   Jag håller dock med Gunnar om att frågan om arbetstidförkortning är en vag vision. Jag ser inte ens att fackföreningsrörelsen driver frågan. Jag tycker ändå att V och MP skall fortsätta driva frågan just därför att det faktiskt kan skapa fler jobb. Så ur politisk mening borde frågan vara hetare än någonsin. Med den massarbetslöshet vi nu har måste vi dela på jobben.

Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk vänster

Sveket mot Afghanistan

Expressens Anna Dahlberg har åter åkt inbäddad i Afghanistan och skrev den 10 maj: Barnen vinkar och gör tummen upp när våra militärfordon åker förbi. Hennes slutsats är att “vi” måste vinna det här kriget. Hon är orolig att det blir för lite för sent men är annars entusiastisk inför Obamas nya strategi. Hennes stöd har tidigare varit lika orubbat som nu hennes tilltro till det “nya”: Med fler soldater hoppas man kunna utvidga regeringssidans kontroll över landet, vilket i sin tur möjliggör att hjälparbete och samhällsservice kan komma i gång. Själva poängen är att den militära förstärkningen ska följas av en civil dito. Ingen oro kan anas över den sammanblandning som här finns mellan militära och humanitära insatser, en utveckling som fått de humanitära aktörerna i landet att kritisera den militära uppladdningen.
   Anna Dahlberg jämför med Irak: Det är samma truppförstärkning, samma grundläggande strategi – “Rensa, hålla, bygga” – och samma försök att vinna över befolkningen med hjälp av dollarbuntar och sysselsättningsåtgärder. Och hon beskriver hur den sammanblandning som faktiskt inte “möjliggör att hjälparbete” kan komma igång utan utgör en fara för hjälparbetarna ser ut: En ärrad soldat berättar för mig hur han reser runt i byarna i Zabulprovinsen och erbjuder snabba projektstöd på 10000 dollar om de lovar att rapportera om talibanernas rörelser. Alltsammans är tänkvärt därför att det är oförsvarligt naivt:
   Jag är övertygad om att detta är rätt väg att gå. Alla alternativ ratar hon som att “återigen överge Afghanistan”, men det ska vi inte. Vi sviker inte Afghanistan. Det verkliga sveket stavas kängor på marken och bomber ifrån skyn.

Anders Davidson