Barack Obamas kamp för ett rättvist skolsystem

Det amerikanska skolsystemet är extremt orättvist. De rikas barn går i dyra privatskolor. Låginkomsttagare är hänvisade till det offentliga skolsystemet (public schools). Eftersom solidariteten när det gäller att betala utbildning via skatten är så gott som obefintlig bland USA:s höginkomsttagare blir det offentliga skolsystemet eftersatt. Utbildning blir en fråga om pengar och samhällsklass. Detta gäller också universiteten.
   De amerikanska lärarnas fackliga organisationer har i årtionden kämpat för ett rättvisare skolsystem liknande det vi hade i Sverige före skolpeng och friskolor. Frågan om ett rättvisare skolsystem har länge stått på det demokratiska partiets program. Bill Clintons försök att genomföra skolreformer misslyckades emellertid.
   Nu har den demokratiska majoriteten i kongressen beslutat att avskaffa ett skolpengssystem, som bland annat tillämpats i Washington DC. Huvudargumentet är att systemet för över resurser från fattiga offentliga skolor till rika privatskolor och därmed ökar de redan avgrundsdjupa utbildningsklyftorna i USA.
   Inte oväntat har den amerikanska överklassen reagerat med ett ramaskri och använder nu sin makt över media för att ifrågasätta reformen.
   Tack vare den svenska konservativa tankesmedjan Timbro, som självklart går de rikas ärenden i sin kamp mot alla rättvisereformer,  kom jag att uppmärksamma kongressbeslutet.
   De fakta jag anför ovan har jag hämtat från en artikel publicerad av den Obama-fientliga Reason Foundation i Kalifornien. Den är skriven av en professor Shikha Daimia.
   Typiskt nog angriper den i första hand president Obama personligen för dubbelmoral. Hans två döttrar går nämligen i en privatskola. Angreppen på skolreformen kommer i andra hand.
Gunnar Stensson

Lucifer
Taktik och strategi

Den pigga nättidskriften Dagens Arena skriver att moderaterna ägnar sig åt triangulering i stor skala. Triangulering är ett begrepp som jag tror infördes av en av Tony Blairs spindoktorer i Storbritannien och som sen dess prövats flitigt. Idén är att man blandar sitt eget vanliga partibudskap med en rejäl dos av huvudmotståndarens och på så vis tar vinden ur segeln för denne. Dethela är väl tänkt ligga ett tvådimensionellt politiskt plan och de tre ståndpunkterna: den egna gamla, motståndarens och den egna nya bildar då en triangel.
   Och visst, de nya moderaterna har verkligen triangulerat och det var så de vann förra valet. ”Det nya arbetarpartiet” handlar om just detta: tal om vård, skola, omsorg och hyllandet av de svenska kollektivavtalen.  Såvitt jag har förstått var det Anders Borg som var huvudupphovsman och han fortsätter i samma stil. Partisekreterare Schlingmann gör detsamma, om än inte lika övertygande. Det senaste var att man gav AP-fonderna i uppgift att verka mot optioner i de företag man äger aktier i. För Lars Ohly var det bara att säga att nu gjorde han vågen för regeringens linje.
   Jag är inte säker på att de lokala moderaterna runt om i landet har det så lätt för den nya linjen.

Läs mer

”En hjälte kommer hem”

Trumpeterna smattrar. Världen rustar. Vapenhandeln ökar enligt Sipri. Förenade Arabemiraten köper stridsflyg från USA och Frankrike, Saudiarabien investerar hårt och USA förser kontinuerligt Israel med de dödligaste vapnen.
   Allihop håller ögonen på det betydligt svagare Iran. Som i sin tur ser sig tvingat att öka sin säkerhet med kärnvapen. Krigshets.
   Kineserna föregår däremot med gott exempel. Deras vapeninköp har minskat.
   Krigstrummorna dånar på Sydsvenskans ledarsida. ”Sverige strider i fjärran länder (ni kommer väl ihåg ”Med basker blå”) inte bara av solidaritet utan också för vår egen skull… enligt principen att om vi inte åker till krigets Afghanistan kommer Afghanistans krig en dag till oss (formuleringen känns igen).”
   Annars var det väl så att det var USA som invaderade Afghanistan 2001, inte tvärtom. Och det kunde inga ”fredsframtvingande åtgärder” förhindra.
   Också Expressen varnar för hotet från talibanerna. En massmediekampanj styrd av folkpartiet och major Björklund.
   FP-politikern Allan Widman lade i höstas fram slutbetänkandet från Veteransoldatutredningen (SOU 2008:91). 
   Bland förslagen kan nämnas följande. Nya medaljer. Ett nytt monument. (Monumentet över slaget vid Lund framstår väl som lite mjäkigt med sin vädjan om fred och försoning. Hellre då något i stil med den ryske bronssoldaten i Tallinn.) En ny årlig minnesdag för att hedra veteransoldater med  allmän flaggning den 17 september, Folke Bernadottes dödsdag.
   Nej stopp där! Folke Bernadottes dödsdag? Det måste väl vara ett misstag. Han föll inte på slagfältet. Han mördades av den judiska organisationen LEHI, ”Sternligan”. Mördarna gick inte bara straffria. En av dem gjorde karriär och blev israelisk premiärminister. Han hette Menachem Begin.
   Ska vi göra minnet av den händelsen till allmän flaggdag? Bättre låta de döda begrava sina döda. Påminnelser om judisk terror avfärdas rutinmässigt som antisemitism. Hur förhåller det sig egentligen med Allan Widmans värderingar? Varför valde han 17 september till allmän flaggdag?
Men det går kanske att förtiga hur Folke Bernadotte dog.
    ”Sverige kan gott snegla på Danmark och höja sin mentala beredskap”, tycker Sydsvenskan. Härifrån till evigheten ljuder trumpetarens tapto till minnet av Pearl Harbor.
   Militarism och sentimentalitet. Per T Ohlson.
Gunnar Stensson