I kristider

Finanskrisen rullar vidare. Bland försöken att göra något åt det hör vi nu från London att man nationaliserar banker med stöd av både Labour och Tories. Så långt har det alltså gått. Men det kommer ju inte att stanna vid det när nu ett långlivat tabu är brutet. Det räcker väl inte med banker, vad sägs om försäkringsbolag (Skandia!) eller för den delen biltillverkare (Volvo!). Nu sitter reportrarna och skriver tårögda reportage om hushåll där båda har satt sin lit till Volvos trygga famn. Ledarskribenterna fyller på med uppmaningar till politikerna att handla. Tja, hur då? Jag vet inte. Volvo personvagnar har i regi av ägaren Ford sysslat med att leverera tunga, dyra, bensinslukande bilar till framför allt USA, ett land som konsumerar på krita. Att det har varit en mindre hållbar affärsidé har stått klart i åtminstone fem år. Och i åtminstone fem år framöver kommer de friställda Volvojobbarna inte att kunna återvända. Å andra sidan har många av dem inga särskilda yrkeskunskaper, de har jobbat med att skruva fast en list eller lyfta in en dörr.

Hade Marx rätt?
Men vad behöver landet? Jo, produktion förstås, men till samhällets bästa. Även i fortsättningen behövs väl en del bilar, men inte alls så många och kanske av annan sort. Vi behöver rälsfordon och järnvägar och rentav mopeder. De friställda kanske kan få jobb i Kalmar, Västerås, Uppsala, Huskvarna, Varberg? Kan det ske i privat regi, finns det omdöme, riskkapital och tålamod för sådant?
Läs mer

Nyhet och icke-nyhet

Veckans politiska nyhet är att socialdemokraterna siktar på att bilda regering med miljöpartiet efter nästa val. Över detta är min partiledare Lars Ohly så upprörd att han kallar det ”ett historiskt misstag”. Enligt min åsikt så borde han redan förra veckan deklarerat att vänsterpartiet inte längre kan föra seriösa politiska diskussioner med s.
   Anledningen till detta är helt enkelt förra veckans icke-nyhet att s vill ratificera Lissabonfördraget utan att villkora detta med garantier för att man kan bevara de svenska arbetsmarknadsreglerna. Efter att s accepterat ett uttunnande av det offentliga inflytandet i Sverige under många år av privatiseringar, avregleringar och försämrad välfärd så är arbetsmarknadsreglerna snart det enda som finns kvar av den vanlige löntagarens skyddsnät mot en allt girigare kapitalism. Detta är dessutom ett område där oppositionen kunde haft makt, om en samlad opposition i riksdagen sagt nej så hade Sverige inte kunnat ratificera fördraget.
   Kan det finnas någon viktigare politisk fråga som rättfärdigar att man vill samarbeta med s i en regering? Mitt svar är nej om man håller sig på den principiella nivån. Naturligtvis kan det finnas det på andra områden som plånboksfrågor, kanske man kunde ha höjt någon ersättningsnivå med någon procentenhet.
   Men en politik som helt förlorat den principiella dimensionen blir lätt ganska trist. Enligt min åsikt så är arbetsrätt en principiellt viktig fråga. Den fråga som anges som skäl för att s inte kan samarbeta med v, ”att v inte accepterar en ansvarsfull ekonomisk politik som t ex budgettak” framstår i jämförelse som rena tramset. Om man ser till de politiska besluten över världen de senaste veckorna med anledning av det som brukar kallas finanskrisen men kanske mer rättvist borde kallas girighetskrisen så blir det ännu tydligare att detta argument inte är sant. USA och Island förstatligar bankerna och England och Tyskland meddelar att det inte finns något tak för dessa staters insatser för att rädda banksystemet.
  Politiska principer står inte högt i kurs för dagen, kanske är det naivt av mig att hoppas på något annat inom vänsterpartiet men den nästan totala bristen på kritik mot socialdemokraternas svek i arbetsrättsfrågan gör mig besviken.
Göran Persson