 Gahrton,
mp3-aktuellt m.m.
Veckans sensation på mediafronten är att Steve
Jobs, mannen bakom Apple, har skrivit en artikel där han säger
att Apple är emot det system, DRM, som hindrar mp3-musik köpt
från en leverantör avlyssnas i en annan leverantörs
spelare. Han skyller systemet på musikindustrin och vi är
väl många som gärna tror den om all sköns dåligheter.
Men Jobs själv säger aldrig något utan att tänka
på marknadsföring och lönsamhet, så han har
säkert blandade motiv för att skylla ifrån sig.
T.ex. hotas hans företag med förbud i Norge därför
att man hindrat konkurrensen mellan spelartillverkarna. Under tiden
fortsätter jakten på fildelare i Sverige. Det var nog
bara under valrörelsen partierna var intresserade av mer frihet.
Okunnigheten om de nya medierna är ibland
förbluffande. Svenska Dagbladet hade i onsdags en ledare där
man som vanligt hyllade USA (ja, lite problem var det ju med Bush,
men om bara han försvann…) och så nämnde man
iPod-en. I nästa mening stod det om den kände filantropen,
"Apples grundare Bill Gates". Jag kan bara försäkra
att det var han inte.
Gahrton lämnar in
Per Gahrton har varit aktuell i veckan, av flera skäl. Han
dömdes för rattfylla, med 0.2 promille. Man kan gissa
att det bjöds på tårta hos polisen när han
sattes fast - Gahrton är såvitt jag förstår
djupt hatad i alla auktoritära och högersinnade kretsar
och han omhändertogs snabbt av polisen vid Ecofin-demonstrationen
i Malmö 2001. Signaturen Grr i denna tidning kommenterade f.ö.
också Gahrtons bilfärd till Arlanda, men ur lite annorlunda
vinkel: vad skulle han, miljöpartisten, med bil, det går
ju utmärkta direkttåg till Arlanda!
En akustisk dyrgrip
Nåväl, i min dator samlar jag vissa politiska dyrgripar:
texter, sånger etc. En hedersplats intar där sedan länge
ett brottstycke ur den diskussion Dagens Eko ordnade dagen efter
EU-omröstningen 1994. Gahrton har fem EU-anhängare mot
sig som uppmanar honom att vara en god sportsman och förlorare.
Gahrton blir allt mer förbannad och exploderar till slut när
Bildt anlägger sin vänligt nedlåtande ton med en
uppmaning om att ta det lugnt. Det är det sista Gahrton vill
och han svarar: "Håll du truten på dig Carl Bildt
…" Det är oförglömligt och var när
det uttalades starkt befriande efter en av de mest manipulerade
och obehagliga valkampanjer jag har upplevt.
Sanningen om folkpartiet
Till detta ljudklipp ska jag nu lägga valda citat ur den artikel
Gahrton hade på DN Debatt i veckan. Han beskriver sin tid
i politiken och säger därvid ett antal sanningar i första
hand om folkpartiet:
"Den så kallade socialliberalismen var bara en tunn fernissa
över en bastant, småreaktionär småborgerlig
högerpolitik av värsta moralpopulistiska slag - vilken
efter Bengt Westerbergs avgång som fp-ledare i mitten av 1990-talet
har tillåtits breda ut sig och nu, som alla vet, utgör
huvudfåran inom det tragiskt urartade partiet."
Det här är väl det närmaste
man kan komma till att läsa lusen av ett parti?
Nya partier i riksdagen?
Gahrton inventerar vilka nischer det kan finnas för nya partier
och han hittar några. Men han nämner inte den uppenbara:
den för ett rejält nationalistiskt och främlingsfientligt
parti av typ det danska Folkepartiet. Han tror förstås
på Miljöpartiets ljusa framtid. Jag är inte lika
säker där - det har funnit ett starkt opportunistiskt
drag i partiet under Peter Eriksson och då är det lätt
att hamna i diket. Hur som helst, Gahrton slutar med ännu en
salva mot sitt gamla parti:"Återstår folkpartiet.
I tider av ökad personkontroll och integritetsinskränkning
kunde man ju tycka att det skulle finnas en given plats i partifloran
för ett liberalt frihetsparti. Men alla vet ju att Sveriges
folkparti har bränt alla länkar till sitt liberala förflutna
och tvärtom framstår som Storebrorspartiet nr 1. Ska
vi få ett liberalt parti får det uppfinnas på
nytt. Om folk inte tycker att mp och Fi redan står för
det viktigaste arvet från den klassiska liberalismen."
Jag kommer att sakna Per Gahrton i politiken,
men har den hemliga förhoppningen och tron att han inte kommer
att förhålla sig helt tyst.
Lucifer
Tvärtomnyheter
Världsomfattande
sanktioner mot kapprustningen hotar USA och Ryssland
USA:s president George Bush rekordsatsar på försvarsbudgeten.
Med sina 2 900 miljarder dollar blir den USA:s största sedan
andra världskriget. Utplaceringen av amerikanska robotramper
i Tjeckien och Polen ökar allvarligt risken för kärnvapenkrig
i Europa.
Samtidigt ökar Ryssland kraftigt antalet robotar för kärnvapenbestyckning.
Bland annat ska 17 nya interkontinentala missiler avsedda för
kärnstridsspetsar införskaffas.
- Det ingår i en omfattande militär satsning, meddelade
Sergej Ivanov i Moskva på onsdagen i Moskva.
Den svenska regeringen är djupt oroad.
-De båda stormakternas kärnvapenrustningar skapar farligare
spänningar än under det kalla kriget, säger utrikesminister
Carl Bildt.
-Särskilt oroande är den amerikanska upptrappningen
av hotet mot Iran, i synnerhet som vi vet att Israel förberett
kärnvapenangrepp och att USA genom tillämpningen av så
kallade preventiva krig i praktiken brutit förbudet mot anfallskrig.
-Vi överväger att tillsammans med världens
fredsälskande folk genomföra världsomspännande
sanktioner mot de båda stormakterna i ett försök att
få dem att besinna sig.
Socialdemokraternas blivande partiledare Mona Sahlin instämmer.
-Det är inte ofta vi socialdemokrater är
överens med Carl Bildt, men i det läge som inträtt
uppskattar vi att han anslutit sig till den globala rörelsen
mot kapprustningen. Vi är övertygade om att hela svenska
folket stöder sanktionsförslaget.
Samtidigt rapporterar media i hela världen om jättelika
fredsdemonstrationer. I Peking beräknar man att mer än två
miljoner deltog i manifestationen. Himmelska Fridens torg rymde bara
en liten del av demonstranterna.
TT-Stockholm, TT- Reuter, Washington och TT-AP Moskva
|
 |
Gunnar Sandin
Klimathotet och Lund
Detta med klimathot är inte särskilt nytt. Inför
folkomröstningen 1980 varnade den kärnkraftsvänliga
s-tidningen Arbetet (salig i åminnelse) och sa att om inte
de fossila bränslena byts ut så smälter all is och
havet stiger tretti meter. Vi i VB tyckte det lät kul att Lund
skulle bli hamnstad, men vi fick kärnkraft och klimatdiskussionen
dog snabbt ut. Fast nu har det kommit nya klimatlarm, trots att
kärnkraften går på högvarv (utom i Forsmark).
Vad göra? Den här gången kunde vi till omväxling
ta saken på allvar, inte skämta om den framtida fiskehamnen
vid Mejeriet utan diskutera vad Lund, dess politiker och övriga
befolkning kan göra. Jo vi vet att det viktiga är vad
Kina och USA gör men charity begins, som bekant, at home. Därför
några funderingar.
Charity begins in Revinge
Just nu behandlas i den kommunala apparaten ett förslag förslag
till detaljplan för ett område vid kommunens yttersta
gräns. Det handlar om tjugo villatomter i norra kanten av Revingeby,
den gamla garnisonsorten. Regementet skapar visserligen sysselsättning
ännu, men man får räkna med att flertalet av de
nya invånarna kommer att arbetspendla till fjärran orter,
till exempel centrala Lund. Persontrafiken på ortens egna
järnvägar försvann 1939 respektive 1954. Buss 157
går hela 13 gånger om dagen måndagfredag men kräver
byte i Sandby (om man inte ska till Eslöv), så inflyttarna
räknar nog med att köra egen bil. Det räknar även
stadsbyggnadskontorets planerare med för varje tomt har försetts
med två bilplatser. Bilberoendet är bara en aspekt. Hur
ska husen värmas? Sannolikt med el, som tack vare Eons sammankopplade
nät delvis kommer från tyskt brunkol. Eller med pellets?
Det biobränslet gör större nytta i fjärrvärmeanläggningar
som är kombinerade med elproduktion.
Slutsats: planen bör underkännas, villorna bör inte
byggas. Orter som Revingeby är till själva sin struktur
och existens energikrävande.
Södra Vebarp
Satsningen på fjärrvärme var det kanske vettigaste
inslaget i den energisparpolitik som initierades under Göran
Perssons första år vid makten. Lund ligger väl framme,
och bättre blir det när man har kört över de
protesterande villaägarna i Örtofta och byggt ett stort
biobränsleverk som kan komplettera hetvattenleveranserna från
sockerbruket. Det vill säga: Lunds tätort ligger väl
till.
Läs
mer»
Bertil Egerö och Elsa Grip
World Social Forum - globaliserat motstånd?
Vi läser i Afrikagruppernas numera färgglada tidskrift
'Södra Afrika' att svenskar betalar bortåt 40 000 kr
för att kolla in det Botswana där den fiktiva kvinnliga
deckaren Mma Ramotswe dricker sitt rooibos-thé. Andra väljer
att lägga sina pengar på att mingla med långt över
50 000 "alternativglobalister" i en jättestadion
i Nairobi, uppkallad efter diktatorn Arap Moi.
Det är inte så lätt att formulera
ett omdöme om dessa gigantiska sammandragningar. Den kenyanska
varianten, den hittills enda vi besökt, innehöll över
1 000 händelser över fem dagar, från ytterst seriösa
diskussioner om världsläget till de gladaste trumvirvlar,
från breda manifestationer mot EU's senaste försök
att öppna fattiga länders marknader, till slumfolkets
krav på mark för egen bostad och att på sina ekonomiska
villkor, dvs gratis, vara med när svaren på världsfattigdomen
ska formuleras.
'Alter-globalists' mer än anti-globalister
WSF är ett försök att möta globaliseringens
politiska och ekonomiska arenor på samma globala nivå.
Immanuel Wallerstein, världssystemteoretikern, var med från
början och skapade WSF. När detta det sjätte forumet
inleddes "förefaller USA mindre formidabelt, WTO stagnerat
och impotent, IMF nästan bortglömt". Wallerstein
är kanske optimistisk, men han menar att WSF bidragit till
förändringarna och nu möjliggör att ett helt
nät av internationella nätverk med stor politisk potential
växer fram. I en tidningsartikel nyligen* om denna rörelse
av 'alter-globalists' summerade han: "Nu finns det ett starkt
nätverk av feminister. I Nairobi bildades ett nätverk
av 'labour struggles', och nätverket av bonderörelser
har förstärkts. Intellektuella, krigsvägrare, homosexuella
har förstärkt sina nätverk. Kampen om vatten, för
mänskliga rättigheter, mot AIDS har förstärkts."
"En annan värld är möjlig"
var den stolta parollen för Nairobimötet. På mötets
fjärde dag diskuterades mycket vad man kan mena med denna paroll.
Men framför allt konfronterades olika uppfattningar om vad
som ska göras, i stora församlingar samlade under något
av de drygt 20 teman som valts ut.
Feministerna tydliga
Frågan är om inte feministerna leder. När Wangari
Maathai fick Nobels fredspris hade ett globalt nätverk redan
föreslagit att 'kvinnor' - representerade av tusentals namn
- skulle få priset. Sex kvinnliga fredspristagare har nu gått
samman för att förstärka den globala kvinnorörelsen.
I Nairobi deltog tre av de totalt bara tolv kvinnor som under mer
än hundra år fått fredspriset. Kenyanska Wangari
fick sällskap av amerikanskan Jody Williams och iranskan Shirin
Ebadi i en paneldebatt. Senare på eftermiddagen planterade
dessa tre kvinnor träd tillsammans med ex-presidenten Kenneth
Kaunda vid stadions huvudentré framför världspressens
och vår kamera.
Läs
mer»
|
